”Samtal med djävulen” – Inger Edelfeldt

Två män möts på ett tåg och börjar tala med varandra om mörka hemligheter. Nej, det är inte Patricia Highsmiths sinnessjukt läsvärda ”Främlingar på tåg” utan Inger Edelfeldts nya roman ”Samtal med djävulen”, också den läsvärd – om kanske inte med det lätt hyperboliska prefixet. Männen heter Paul och Asger (eller Isak, namnet han inte längre vill kännas vid) och är kusiner. De har inte träffats sedan tonåren, men det slumpmässiga mötet på tåget gör att de upptar kontakten med varandra. Först genom brevväxling, senare besöker Paul Asger i kusinens ärvda hus vid havet. Paul är djupt, för att inte säga tvångsmässigt, religiös, Asger är trots sitt arbete som diakon skeptisk till religiositet och dessutom – till Pauls stora förskräckelse och fascination – öppet homosexuell. Snart märker Asger att Paul har något att bekänna. Under ett par stekheta dagar samtalar de om synd, skam, Gud, förtvivlan och hemligheter – med ödesdigra konsekvenser…

Jag räknar Inger Edelfeldt till en av mina absoluta favoriter bland svenska nutidsskildrare. Ändå är det främst som författare till ungdomsböcker som hon imponerar på mig. Ett obestridligt faktum är att inget i hennes vuxenproduktion överträffar ”Skuggorna i spegeln”, ”Duktig pojke!” eller – i synnerhet – ”Juliane och jag” (även publicerad som ”Nattens barn”). Kanske spelar mitt obönhörligt bultande lilla gothhjärta in här, eller så är det helt enkelt så att det är i ungdomlitteraturen som även Edelfeldt har sitt hjärta. Sagosamlingen ”Namnbrunnen” skrev jag en välvillig recension om när den utkom för ganska precis två år sedan, men den har inte åldrats särskilt väl i mitt medvetande. Det otäcka författarfotot med Edelfeldt utspökad i ansiktsmålning bidrar säkert också.

I ”Samtal med djävulen” är ansiktsmålningen och piprensarna borta, tack och lov, och tillbaka är en mer klassiskt edelfeldtsk skildring om människans inre mörker. Faktum är att jag, särskilt i den inledande brevväxlingen med sin högt anspända, lätt anakronistiska ton, kommer att tänka på en annan favorit bland svenska nutida författare, även hon väl bevandrad inom det själsliga mörkret: Christine Falkenland. Edelfeldt besitter dock en lätthet, en närmast reflexartad humor som pyser hål på gravallvaret; jag har svårt att tänka mig att Falkenland skulle döpa en bifigur till Jukka-Pekka och sedan låta den gravt homofobiska huvudpersonen tänka tvångstankar om Jukka-Pekka Brunöga och Jukka-Pekka Inirövinen. Till exempel. Men jag noterar likheterna, precis som mina fellow Falkenland- och Edelfeldtjunkies Bokstävlarna och Fiktiviteter gjorde i en twitterdiskussion. Edelfeldt tillhör visserligen en annan författargeneration än sin elva år yngre kollega och har varit verksam ett drygt decennium längre, men de känns besläktade på något sätt, mer tematiskt och anspråksmässigt än rent stilistiskt, och tilltalar, inbillar jag mig, en liknande läsekrets. När nu Edelfeldt skriver om religion, tvivel, skam och skuld och har en huvudperson som liksom Falkenlands gestalter upplever sig vara bortom nåd och bot känns de närmare varandra än någonsin. Fint, tycker jag, som inte kan få nog av dessa två litterära mörkerdamer. (Ursäkta ämneskapningen, men NÄR ska Christine Falkenland komma ut med en ny roman? Jag förgås av längtan. FÖRGÅS, I tell you!)

”Samtal med djävulen” är i formatet en liten roman; de 140 sidorna läser man ut snabbt, på en förlängd kafferast eller en ljuvligt utdragen ensammiddag. Innehållsmässigt är dock det täta kammarspelet Edelfeldts mest lyckade (vuxen)roman på länge. Jag blir sugen på att läsa och läsa om Edelfeldts tidigare produktion – till exempel hennes noveller, som jag införskaffade i en samlingsvolym häromåret men ännu inte hunnit läsa. Och ”Juliane och jag”, förstås! Läste ett citat från Sydsvenskan om hur en väldigt ung Inger Edelfeldt gick omkring på stan med en likasinnad väninna, dramatiskt klädda i svart och väsande latinska ordspråk. För mig, som tillbringade ett par år av min tonårstid klädd i märkliga sammetskreationer och ständigt citerande latinska bevingade ord, är identifikationen total. Edelfeldt är en själsfrände helt enkelt, och dem ska man hålla hårt i.