”Spill”. Mmm. Jag kan faktiskt inte läsa Sigrid Combüchens roman utan att jämföra med Kristina Sandbergs ”Att föda ett barn”. Historiemässigt uppenbarar sig flera likheter – mycket ung flicka flyttar till storstad, lämnar sin familj för första gången, ska klara sig själv, det är på 30-talet, det finns så många regler för vad man får och inte får, vad som kan gå fel, vad ett kvinnoliv kan gå ut på. I ”Spill” är det Lund och sen Stockholm som gäller, i ”Att föda ett barn” är det Västerbottens inland och sen Ö-vik.
Det här var inget jag visste när jag började på ”Spill”, men jag kände mig direkt hemma i 30-talet efter Sandbergs uppvärmning. Vissa speciella uttryck används i båda romanerna, tex att äta ”första frukost”.
Combüchen skriver om en författare, hon själv, som får ett läsarbrev ang några gamla foton hon använt i en roman, och det får till följd att hon börjar forska om brevskriverskan, Hedwig, och hennes familj.
Hedwig är nu en bra bit över pensionsåldern och bor i Spanien med sin man. Hennes historia blir en roman, skriven av författaren. Det är alltså tre delar som växlas; nutidens författare och Hedwigs brev, och dåtidens unga Hedwig, berättat i tredje person. Skickligt gjort, verkligen. Bra nutid och mycket bra dåtid. Kanske nästan för bra, för det är något som gör att jag inte går in med hull och hår. Mot Maj och Tomas kunde jag inte värja mig, jag kan bara inte sluta tänka på dem, men Hedda i ”Spill” blir enbart en vanlig romankaraktär för mig. Jag tror att det är just det för perfekta. Jag blir mer imponerad av de skrivtekniska lösningarna, hur Combüchen pytsar ut sin historia delat i tre, håller tillbaka eller lägger fram, skapar små bilder, får till det så precist här och där. Alltså, det är så bra gjort, hon bemästrar det till fullo. Men livet-livet i texten, hos karaktärerna? Det som smockar till en som ett brännbollsträ?
Nope.
Jag gissar att ”Spill” kommer att bli en av dessa väldigt bra romaner som ganska snabbt bleknar bort för mig. Jag vet att många älskar den, har gett den fantastisk kritik. Men har ni läst ”Att föda ett barn”?
8 kommentarer
Har inte läst någon av dem, men är definitivt mer sugen på Att föda ett barn. Ingen av dem just nu dock…
Låter som att Att föda ett barn går rakt in i hjärtat medan Spill mer talar till hjärnan och intellektet. Intressant. Jag har tänkt läsa båda men har inte tänkt på att det finns så stora likheter mellan dem. Tack för fina inlägg om båda böckerna.
Precis så, intellekt och hjärta! Inte för att det inte finns hjärta i ”Spill”, för det finns det absolut, men ännu mer så i ”Att föda ett barn”.
Kan det vara så illa att det är just på grund av likheterna dem emellan som bara den ena blev nominerad till Augustpriset? Att Sandbergs roman fick stryka på foten för att den framhävde berättelsen mer än berättartekniken? Bara undrar.
Måste erkänna att jag knappt reflekterat över varken bok eller författare när det gäller Att föda ett barn och Sandberg. Måste läsa på lite känner jag.
Dock vet jag inte om temat för någon av dessa romaner är för mig.
Har inte hunnit med den nya av Sandberg men gillade hennes Ta itu väldigt mycket. En relativt tunn bok med ett starkt innehåll om en kvinna i kris.
Spill däremot har jag läst och den gick rätt in i mitt hjärta!
Jag tänkte läsa båda, eftersom jag blivit så nyfiken på dem via er!
Halvvägs in i Spill bara njuter jag. Njuter av lättheten och tyngden, den ekvilibristiska jongeringsförmågan, kompositionen, men också av värmen. Veramente!
Har inte drabbats av Combüchens tidigare verk. Nån slags kylig teknisk elegans har skapat distans och gjort mig till observatör. Men denna gång upplever jag en annan klang, en annan rytm. Är det kroppens och intellektets dans jag upplever? Hon får mig att dansa med!
[…] som har skrivit om boken: En och annan bok Bokbrus Bokhora […]