Jag ramlade över Josh Bazells ”Spöa döden” och kunde inte låta bli att börja läsa den. Det var Tarantino hit och Sopranos dit och det lät ju himla spännande. Sedan visade sig Bazell ha ett jädra driv i sitt skrivande också, så det var väldigt svårt att sluta läsa. Dock var väl titeln sådär måste jag säga.
Nåväl.
Peter Brown gör sin AT-tjänst på ett sjukhus på Manhattan. Han verkar vara rätt duktig, men också ganska drogad, för så kan det ju vara. Speciellt i böcker och på film. Brown har lite av en slump halkat in i maffian och arbetat som hitman, men utan att någon gång ha varit riktigt intresserad, trots att han verkar ha en fallenhet för det jobbet. Också. Slutligen har han tröttnat för gott på sina gamla kumpaner och vittnat mot dem. När vi träffar Peter Brown lever han under skyddad identitet. I samma stad där han tidigare var hitman, alltså. Då kan det ju hända att det en dag ligger en gammal maffiasnubbe i sjukhussängen. En maffiasnubbe som är ganska illa däran, men ändå har närvaro nog att kräva av doktor Brown att han ska rädda livet på honom. Annars ska han naturligtvis tjalla på doktorn.
Således måste Brown, så att säga, spöa döden.
Tillbakablickar varvas med operationsscener och Browns funderingar på hur han ska klara sig undan. Författaren kryddar fritt med fotnoter där han berättar puttriga anekdoter eller fakta om kroppen eller medicin eller eventuellt också vapen. Fakta som han senare tar tillbaka. Boken innehåller en av de mest anmärkningsvärda slutstrider jag någonsin läst, men det är egentligen min enda invändning mot boken. Den och ”grabbigheten”, det här ”cool kille, berättar cool historia”. Alltså, grabbigheten är ju en del av drivet, men ibland nästan tröttnar jag på att liksom se den här snubben sitta framför mig och berätta sin helt galna historia för mig. Bazell har verkligen läsaren ätandes ur sin hand. Jag tänker: ”jaså” och ”se där” och ”hoppsan” och engagerar mig och Brown är som sagt coolast och skarpast och han gör misstag ibland, men hey! Han är ju bara en människa. Och tro nu inte att jag inte gillar Peter Brown. Han är helt okej. Han är bara en sådan där kille som jag undviker att börja prata med på en fest, för han är inte intresserad av att lyssna precis och man kommer ju aldrig därifrån. I alla fall inte i Bazells tolkning.
Apropå Tarantino och Sopranos som jag nämnde i början kan jag gå med på Sopranos, men på baksidan av boken står det Om ”Spöa döden” hade varit en film hade handlingen varit en korsning mellan Grey’s Anatomy och Sopranos, och regissören hade hetat Quentin Tarantino och riktigt så bra tycker jag inte att ”Spöa döden” är. Den är himla spännande förstås, man engagerar sig och det är snyggt förpackat, men hade det inte varit för den där slutstriden hade jag med all säkerhet glömt vilken av alla böcker ”Spöa döden” var, om någon frågade mig om ett halvår.
