Är nu inne på min fjärde Camilla Läckberg på knappt tre veckor och börjar väl bli lite… mätt. Jag håller visserligen fast vid min åsikt att hon verkligen inte är den katastrof som vissa kritiker fått oss att tro – utan att nämna namn kan jag komma på åtminstone en annan hårdexponerad deckardrottning som är avsevärt sämre och hey, ni talar med kvinnan som plågat sig igenom Maria Langs erbarmerligt usla åttiotalsdeckare! – men lite tjatigt blir det. Mycket gravöppningar, kursiverade mördare, påflugen släkt och ost- och kaviarmackor doppade i varm choklad. Frågan är om det inte är just det sistnämnda som gör Läckberg så omåttligt populär: detta trygga, invanda som kontrast till (de i ärlighetens namn rätt tama) morden; vetskapen om att fastän Fjällbackas befolkning sakta men säkert stryker med så är ost- och kaviarmackorna i Patriks och Ericas kök en konstant variabel. Trygghetsnarkoman som jag är kan jag förstå och uppskatta det draget, och jag har haft det oväntat trivsamt i Fjällbackabornas sällskap, om än med vissa reservationer som jag strax kommer till. Kanske är det så här man ska närma sig olästa författarskap, med förväntningarna nedskruvade på noll? Å andra sidan känns det som en rätt trist approach i längden.
Rent deckarmässigt håller jag nog ”Isprinsessan” och ”Predikanten” högst. Där lyckas Läckberg, trots det stapplande språket, få till ett riktigt schysst bladvändardriv, och blandningen mellan polisutredning och vardagsliv känns ganska väl avvägd. Om jag förstått er Läckbergkännare rätt blir det allt större fokus på Patriks och Ericas liv, med småbarn, vardagsgnabb och relationsproblem, i de senare böckerna. Nu är ju inte jag vardagsrelationsbokhoran direkt, utan läser snarare Läckberg för det småputtrigt pusseldeckaraktiga. Gamla oförrätter och oförlöst hat som ligger och gror i den pittoreska småstaden, och så vidare. Tror det får bli en liten paus i det intensiva Läckbergläsandet snart. Gärna något med litterära ambitioner och noll vardagstristess – en historisk roman kanske? En Bookerprisvinnande historisk roman, rentav? Japp, det får det bli. Ursäkta ämneskapningen.
Aaaand we’re back on track!
Jo. Alltså. Invändningar. En sak som retar gallfeber på mig är alla dessa sura, bittra, kalla, ja, ibland rent ondskefulla äldre kvinnor. Har ni tänkt på det, att den stora majoriteten av äldre modersgestalter hos Läckberg är riktiga ragator? Ragator/psykfall, till och med, i synnerhet i de första tre böckerna. Erikas döda mamma (som jag misstänker får lite postum upprättelse i ”Tyskungen”), Patriks svärmorsmardröm till morsa, en hel hop av bifigurer i form av grannar, fruar, svärmödrar, mammor och mordmisstänkta… Jag blir lite beklämd, faktiskt. För att inte säga upprörd. Visst existerar oresonliga svärmödrar och kallhjärtade mödrar även utanför bokpärmarna, men i denna utsträckning, och så nyanslöst? Och varför får den litterära och kulturella myten om svärmodern från helvetet så fritt spelrum i detta årtusende? Är inte det i själva verket en trött gammal pilsnerfilmsklyscha? Faktum är att Läckberg själv nämner svärmorsnidbilden i en bisats, men det hindrar henne inte från att fortsätta blåsa liv i myten. Nej, i egenskap av blivande äldre (och varm, glad, smart, rolig och allmänt fantastisk, tack så mycket!) kvinna håller jag tummarna för att det dyker upp lite trevligare tanter i de senare Läckbergarna. Gärna lite mer nyanserade personporträtt överlag, om jag nu får önska stort, men det kanske är lite utopivarning på den önskningen…?
32 kommentarer
Jag gillar deckare, men av typen Agatha Christie, Bo Baldersson och gamla Maria Lang, och för all del någon tidig Jan Mårtensson. Därför blev jag väldigt skeptisk när det började välla fram olika svenska deckare, och undvek dem länge. För ett par år sedan bestämde jag mig för att inte vara så tråkigt stockkonservativ, så jag lånade Läckbergs ”Olycksfågeln”. Men efter ett par kapitel stötte jag på den här meningen: ”Vad är det frågan om? frågade han och såg förskräckt ut inför möjligheten att få ett oönskat svar på den frågan.”
Då slutade jag läsa, och jag kommer knappast att öppna en Läckberg-bok igen. Livet är helt enkelt för kort.
Haha! Ja, drottningen av språkliga smidigheter she ain’t, men jag har fastnat ändå. Av någon anledning.
[…] har nog en intressant poäng om surkärringar i det här inlägget men jag förmår mig inte läsa förbi inledningen. För jag fastnade i en så äcklig […]
Många av de svenska deckarna, bl.a. Läckberg, har översatts för den europeiska publiken under 2000-talet och har också blivit stora försäljningsframgångar. Själv så skäms jag när jag ser dem i skyltfönstren. Läckberg kör alltid med samma upplägg, ett mord som ska förklaras med en lång historia bakåt. Predikanten hade en så osannolik story att jag mådde illa av den.
De enda deckare som jag kan läsa med behållning är Sjöwall/Wahlöö, de förtjänar sin framgång. Även Wallanderserien finner nåd i mina ögon, men jag finner det märkligt att ingen kritiserat storyn i Hundarna i Riga mer. Vad säger letterna om skildringen av Riga som värsta Sovjetnästet?
Är inte Hundarna i Riga skriven cirka 1992 eller så, alltså väldigt kort efter Sovjets fall? Lär ha en del med saken att göra; var själv i Tallinn i de faggorna och det var en helt annan stad fem år senare.
Hur har Läckberg ens fått bokkontrakt? Människan kan inte skriva en bok. Logiska luckor, karaktärer som inte går att hålla i sär för att alla beter sig likadant, ”svart-vita” glasögon…
Just de där smörgåsarna försvinner efter hand om jag minns rätt, det var Läckbergs ex-man som åt likadana smörgåsar och de försvann ur böckerna då deras äktenskap tog slut.
Jag tyckte också mest om ”Predikanten”. Tycker att man med många böcker måste gå inför vad de är, nej, kanske de inte vinner Nobelpris, men så är de heller inte skrivna med det i åtanke
Jag gillar faktiskt Läckbergs böcker men hade aldrig orkat med ett sådant maraton med fyra stycken på stört! Däremot är det goa mittimellanböcker att ta till ibland, man vet vad man får, lite mord med polisutredningar och ett och annat relationsdrama.
Nej, fyra böcker i rad är kanske inte att rekommendera eftersom bristerna blir så himla tydliga, men när jag fått för mig att slutföra ett läsprojekt är jag ostoppbar, haha. Dessutom har jag fått höra att det dyker upp tvillingar så småningom och det måste jag läsa! (Har tvillingdöttrar själv.)
Haha, ja, ett projekt är ett projekt, och det ska självklart slutföras även om det är ett (litet?) Läckbergsprojekt :D
Jajemen, tvillingar blir det så småningom. Det har jag stenkoll på, både Ericas och dina :)
(har stadigt ”följt” dig ända sen starten av legendariska Tgllt-bloggen. som jag ibland saknar lite) (..ehh, och det där lät ju inte alls stalkerish, haha, men det bjuder jag på!)
Jag älskar stalkers! :D
Tyvärr är det inte bara de äldre kvinnorna som framstår som otrevliga och kalla och osympatiska. Hon gillar helt enkelt inte äldre människor: titta på hur det ser ut på Patriks polisstation. Alla äldre poliser är inkompetenta, fula och allmänt dumma i huvudet. Hon verkar till fullo instämma i Hasse och Tages påstående att vid trettitre, är man passé…
Jag läser inte henne alls men i Paris tunnelbana finns just nu GIGANTISKA, fula affischer för Camilla Läckberg med någon sorts små gothtecknade barn.
Min gamla litteraturlärare menade att precis som ett språk kan försämras av översättning så kan det också förbättras. Just en sådan mening som den kommentar-helena skrev kan man tänka sig att en översättare frestas att förbättra.
Ja, och exempelvis engelskan använder ju till skillnad från svenskan inte samma ord för ”fråga” i substantiv och verb, så det blir på en gång lite mindre repetitivt där. Intressant!
Jag gillar deckare men jag får säga om Läckberg som jag sagt om henne förut: Själva deckardelen i hennes böcker är rätt tråkiga och erbarmligt enkla. Det som är mest spännande är snarare berättelserna om människorna i boken som är mer på det personliga planet. Hon borde snarare skriva romaner enligt mig.
Jag har läst alla Läckbergs böcker men efter Fyrvaktaren börjar det kännas som att det räcker nu. Tyvärr kommer hon allt närmare gränsen: har man läst en har man läst alla. Hon är inte där än men hon är farligt nära.
Tyskungen är klart bäst och det sämsta är utan tvekan Fyrvaktaren där för övrigt Patrik och Ericas tvillingar debuterar.
Hmmm…jag skulle aldrig orka plöja igenom allt detta. Men jag har Isprinsessan hemma och har väl tänkt läsa den nån dag…kanske i sommar?
Jag har inte alls läst Läckberg men känner att jag någongång borde ge henne en chans. Det hör lite till allmänbildningen, i alla fall för bibliotekarier som bör ha lite koll på det populära. Jag är väldigt förtjust i de äldre Maria Lang men har annars inte läst så mycket annat svenskt än Sjöwall Wahlöö i deckarväg.
Som ett stickspår (på ditt stickspår) kan jag säga att jag verkligen, verkligen rekommenderar Wolf Hall! Det är ingen lättläst bok men oj vad den är värd mödan.
Bara för att det finns andra författare som också har ett dåligt språk blir inte Läckbergs böcker ett trevlig alternativ bland sommardeckarna. Det var ett mycket märkligt argument för att hennes böcker är okej (typ: jämfört med lera smakar sand riktigt bra). Tycker inte att fraser som: ”Det var som om ett stålband kramade om hennes hjärta” förtjänar att få finnas i böcker som ges ut och som jag ska betala pengar för.
Men sand som är så gott… :) Allvarligt talat, jag tycker att det är väldigt bra att det finns litteratur för olika tillfällen. För mig är läsandet något konstant och naturligt, något som pågår under tandborstningar och barnpassning, alla dygnens timmar. Ett lika självklart och nödvändigt inslag i min vardag som toalettbesök. Då kan det vara skönt med något kravlöst ibland, och det är just vid de tillfällena som jag upptäckt att Läckberg funkar bra. Visst, språket är allt annat än mästerligt, personporträtten onyanserade och lösningen i den Fjällbackadeckare jag precis läste ut helt osannolik. Men ibland är det skönt och – det här tror jag benhårt på – nyttigt att läsa halvdåliga böcker. För att ladda om batterierna och bli sugen på litteratur med tuggmotstånd igen. Så fungerar åtminstone jag.
Och att tolka mitt inlägg som tips på trevlig sommarläsning inom deckargenren är väl aningen långsökt med tanke på alla mina invändningar…?
Jo, det stämmer att Hundarna i Riga är skriven runt 1992 och med lite god vilja kan man få det till att handlingen ska utspela sig några år tidigare, alltså på Sovjettiden. Detta till trots är handlingen som en karikatyr på vad man föreställer sig om sovjetisk säkerhetstjänst och sovjetiska samhällsförhållanden. Det vore intressant att höra någon lett uttala sig om bokens sannolikhet.
Läckbergs polischef är ju helt osannolik. En snart pensionsmässig man som döljer sin flint med en hårkoka, helt inkompetent, och som tar åt sig äran för de yngre medarbetarnas framgångar. Jag skäms som sagt för att smörjan översätts.
En annan sak man kan hålla koll på är Patriks dåliga motorik vid upptäckter. Han slår alltid omkull något/tappar pennan då han får veta något nytt om ett fall.
Jag förstår inte varför någon skäms för vad en författare skriver. Det finns väl inget kollektivt ansvar för vad svenskar gör utomlands? Om det gör det så tycker jag att vi borde vara stolt över hennes och andras framgångar
De utländska förlag som köpt Camillas rättigheter vet vad de gör och vet att det finns många som vill läsa hennes böcker . Och vad spelar det för roll att det är osannolikt, om det nu är det. Det är ju fiktion. Det kan väl vara hur osannolikt som helst. Är man ute efter hur verkligt polisarbete går till finns det utmärkt studentlitteratur som används på polishögskolan.
Drömmer du också Varg om att bli översatt och lika framgångsrik som Läckberg ? Nej, jag är inte stolt över att hel- eller halvtaskig svensk litteratur sprids över kontinenten. Om andra vill vara stolta och glada för de svenska deckarframgångarna unnar jag dem det, men jag antar att det är författarna och förlagen som håvar in vinsterna som har störst anledning till glädje. Det spelar väl roll om en bok eller detaljer upplevs som sannolika. Jag kan till exempel inte avgöra hur sannolika Lisbeth Salanders databedrifter är (enligt experter som tillfrågades så var de relativt sannolika), men det räcker för mig att de inte är osannolika för att jag inte ska hänga upp mig och dissa boken av den anledningen.
Jag har aldrig tyckt att det dåliga språket i Läckbergs böcker har varit så mycket problemet som just det där med personbekrivningarna. Den totalt genom-elaka kvinnan i Stenhuggaren t ex, helt utan psykologisk trovärdighet. Jag har tänkt mycket på hur mammorna framställs i hennes böcker och det har stört mig en hel del, kul att någon annan också reflekterat över samma sak.
Det som är det positiva med Läckberg är enligt mig hennes förmåga att skissa upp en spännande intrig, det är så synd bara att hon inte kan jobba lite mer med karaktärerna. I övrigt håller jag med om att det kan vara uppfriskande att läsa halvdåliga böcker emellanåt.
Jamen, visst kändes hon helt otroligt svartvit, Agnes? (Att hon delar namn med min ena dotter kändes lite jobbigt under läsningen…) Jag satt hela tiden och tänkte att ”vänta nu, snart måste väl Läckberg släppa fram ett försonande drag – sååååå genomond kan ingen människa vara”. Och så blev det bara värre och värre. Det var just det kvinnoporträttet i Stenhuggaren som fick mig att började fundera vidare kring modersgestalterna hos Läckberg. Som sagt, kul att någon annan tänkt på samma sak!
Kommentaren här om kaviar och ostmackorna (att hennes ex åt det) får mig att tänka att hon nog till stor det skriver om det som händer i hennes liv. Att det i hennes senare böcker blir mer fokuis på relationer och småbarnsliv stämmer ju också med hennes eget.
Själv tycker jag storyn är ok (har dock bara läst två böcker), lite långdragen ibland och enkla personligheter men jag irriterar mig mest på språket. Det är inte så att jag läser speciellt avancerad litteratur men på sina ställen känns det så barnsligt och de gamla skrivreglerna man fick inpräntade i sig från grundskolan dyker upp i skallen.
Läckberg är rent bedrövlig! Även om man har översseende med spraket och stilen (kan man verkligen ha det gällande böcker?) är karaktärerna sa fruktansvärt ointressanta. De är i endimensionella och saknar helt djup och fasetter. Har läst tva böcker: Isprinsessan och Predikanten för de fanns till hands när jag var uttrakad. I Isprinsessan tyckte jag visserligen om intrigen men sättet den framställs pa höll inte mattet.
Det enda som är lite lustigt med Camilla Läckbergs böcker är väl kopplingen till hennes privatliv. Man anar lite dagboksskrivande över hennes böcker… Erika verkar vara Camillas alter ego och när hon sedan träffar Patrik (Martin Melin) sa blir det kärlek.
När jag läser hennes böcker önskar jag att jag arbetade som kritiker med uppgift att recensera hennes böcker. Game, set och match. Iof skulle nog kritiken bli lika endimensionell som böckerna:)
Och jag haller med Maria som skäms… Jag bor ocksa i Paris och far rysningskänslor när jag ser vilken svensk litt som hardlanseras här. Vi har ju faktiskt bra författare!!! Varför inte lansera Sara Kadefors, Majgull Axelsson eller tom Johan Theorin eller Jonas Moström om man nu ska ha deckare. De sistnämnda kan ju iaf skriva!!!
Johan Theorin är lanserad i Frankrike, han finns i de flesta boklådor där. Och hur mycket vi än skäms så kan ju inte vi bestämma vad fransmännen ska gilla eller hur?
oj, oj oj oj, oj
vilken himmelskt intellektuell hemsida…
men nog har väl ändå dom hårt stajlade, eller som det nog kanske heter; ”stylade”, damerna, glömt bort tant Gabrielssons intellektuella eskapader
kanske dom stylade kan informera fröken Gabrielson vid lämpligt tillfälle vid dom patetiska stockholmsborden runt stureplan att det nog är lämpligt att fröken gabrielsson drar sej tillbaka nu.
det är osunt att utnyttja andras kreativitet och förmåga,