”Still Alice” – Lisa Genova

Om ni hade privilegiet att se mig i Stockholms kollektivtrafik i början av förra veckan är risken överhängande att det var en rödnäst, tårögd människospillra ni såg. Skilsmässa? Sjuka barn? Hormonsvängningar pga ny graviditet? Personlig kris? Depression? Nej till alltsammans; jag höll bara på att läsa Lisa Genovas ”Still Alice”.

Det är berättelsen om Alice Howland, som vid femtio års ålder befinner sig på toppen av sin akademiska karriär vid Harvarduniversitet. Hon är en av världens ledande auktoriteter inom kognitiv psykologi med lingvistik som specialinriktning. Livet är en ständig räcka av föreläsningar, resor, möten och författande av artiklar och böcker. Hennes man, även han framgångsrik forskare på Harvard fast inom en annan disciplin, möter hon hemma i dörren ibland; de är båda alltför uppslukade av sina karriärer för att ta sig tid att stanna upp. Tillsammans har de tre vuxna barn: Anna och Tom, som anammat föräldrarnas livsstil, och Lydia, vars beslut att strunta i högre studier och istället satsa på en karriär som skådespelerska i Los Angeles är en ständig orsak till huvudbry för Alice. Livet är gott. Upptaget och stressigt, men gott. När Alice börjar glömma saker – ord, möten, gatunamn – tror både hon och läkarna att det är ett uttryck för den stress hon dagligen upplever. Möjligen lite klimakteriebesvär också. Men besvären tilltar och en dag, på väg hem från en joggingtur, finner Alice sig själv vilse på de gator hon går längs varje dag. När hon får diagnosen Alzheimers vägrar hon först ta till sig den, men i takt med att minnet blir allt sämre tvingas både hon och hennes omgivning acceptera det oacceptabla.

I hjärnan återfinns vår personliga smak, vårt språk, våra minnen, tankar och förhoppningar; essensen av oss själva. Därför är sjukdomar som Alzheimers så ofattbart grymma: de rånar den sjuke på just dennes unika jag. Jag är lyckligt ovetande om hur det känns att se en djupt älskad anhörigs hjärna förtvinas av demens. Jag kan inte ens försöka föreställa mig hur det skulle vara, men efter att ha läst ”Still Alice” har jag åtminstone en aning. Det är, som jag redan varit inne på, otroligt stark läsning. Järnstark. Här finns flera scener och formuleringar jag kommer att bära med mig länge, länge, som när Alice en vacker sommarnatt på Cape Cod vandrar ner till stranden, klär av sig och glider i vattnet. Hennes kropp minns fortfarande hur man simmar, reflexmässiga, intuitiva rörelser som håller henne flytande – men runt ena handleden har hon ett armband med kontaktuppgifter ifall hon skulle tappa bort sig själv på väg hem. Hon är fortfarande medveten om att hennes hjärna inte längre fungerar som den brukade; däri ligger den stora tragedin. I takt med att hennes tillstånd förvärras blir gestaltningen, ett hudnära tredje person-perspektiv, präglad av Alzheimers. Detaljskärpan försvinner, och därmed pålitligheten i framställningen. Lydia blir ”the actress”, Alices man sedan decennier ”the man” (som förresten borde kölhalas för hur han behandlar Alice! Rädsla och maktlöshet kan göra märkliga saker med en människa, men det är knappt någon ursäkt i hans fall), hennes nyfödda tvillingbarnbarn ”the babies”. Det är otroligt snyggt konstruerat, och totalt jävla hjärtekrossande.

Lisa Genova är doktor i neurovetenskap vid just Harvard och kan sina saker. ”Still Alice” genomsyras av ett vetenskapligt tänkande som åtminstone för en hopplös humanist ter sig imponerande, och frågan är om det inte är just förankringen i det vetenskapliga som räddar romanen från att bli en sentimental snyftfest. Missförstå mig rätt, man gråter, men de medicinska inslagen fungerar som ett slags pedagogiskt skyddsnät. Man tvingas förstå Alice och hennes sjukdom, på flera olika nivåer. Dessutom är Genova, som här gör sin debut som romanförfattare, en begåvad stilist. När stilkänsla möter vetenskap blir det poesi som här, i preludiet till första kapitlet där Genova förenar alliteration med medicinsk expertis:

Even then, more than a year earlier, there were neurons in her head, not far from her ears, that were being strangled to deathm too quietly to hear them. Some would argue that things were going so insidiously wrong that the neurons themselves initiated events that would lead to their own destruction. Whether it was molecular murder or cellular suicide, they were unable to warn her of what was happening before they died.

Om du är medlem i en läsecirkel och är på jakt efter en ny bok att läsa och diskutera, sluta leta. ”Still Alice” kommer att resultera i det längsta boksamtalet hittills. Den pocketutgåva jag har är utrustad med instuderingsfrågor och jag vet egentligen inte vad jag tycker om denna allt vanligare företeelse i amerikansk skönlitteratur. Det borde ju vara upp till den individuella läsaren att skapa sina egna frågor under läsningens gång, och jag vet av egen erfarenhet att färdiga frågeställningar ofrånkomligen låser en. Inte så mycket kritik mot romanen ifråga som en reflektion över en större tendens.

”Still Alice” utkom på svenska som ”Fortfarande Alice” i våras. I januari kommer Lisa Genovas andra roman, ”Left Neglected”, på originalspråk. Första kapitlet följde med mitt exemplar av ”Still Alice” – se där ett litterärt extramaterialskoncept jag faktiskt uppskattar! – och av det att döma fortsätter Genova att på lyhörd prosa skildra medicinska tillstånd. Den nya romanens berättarjag drabbas efter en bilolycka av syndromet Unilateral Neglect (eller Left Neglect) där patienten inte är medveten om sin vänstra sida. Jag är som sagt überhumanist av födsel och ohejdad vana, men har alltid varit fascinerad av sjukhus, ovanliga sjukdomar och medicin i allmänhet. Är väl en av de där svenskarna som Lou Reed (eller rättare sagt Paul Auster) syftade på när han i ”Blue in the Face” pratade om svenskar och televiserade öronoperationer. Följaktligen är jag väldigt förtjust i konceptet medicinska romaner med litterära förtecken. Jodi Picoult är en annan författare, också hon med massivt bokcirkelstilltal, som tangerar linjen fast med mindre medicinsk expertis. Ska köpa ”Left Neglected” i hardcover, men det kanske ni redan hade förstått?