”Strindbergs stjärna” av Jan Wallentin är den senaste stora svenska deckarexporten. Den såldes direkt till 14 länder. Nu har den äntligen kommit ut här i landet.
Jag är ett enda stort frågetecken efter läsningen. Hur kan den ha blivit så populär?? Okej för Stieg Larsson, Kepler och Läckberg och ett intresse för allt svenskt pga dem, men det här är ju så dåligt. Rent ut sagt. Jättesega 100 första sidor, och när jag precis bestämt mig för att ge upp dyker äntligen Strindberg upp. Jag fortsatte lite till, och sen blev det snabb skumläsning i mål.
Strindberg är Nils, som var med på ingenjör Andrées luftfärd, och mysteriet är att ett speciellt föremål som han ägde och borde ha blivit begravd med på Nordpolen plötsligt dyker upp i en gruva i Dalarna cirka 100 år senare.
Det är Jan Wallentins debut och i konstruktiv kritik-anda borde jag väl försöka hitta något jag gillade, men jag lyckas tyvärr inte. Segt, tråkig gestaltning, tråkiga figurer, ingen spänning alls i intrigen, massa new age flummigt jox, lite nazister och andra världskriget och judar och såna kopplingar, och till sist ett slut som var så… obeskrivbart. Höstens stora icke-tips från mig.
27 kommentarer
Var inte lässugen innan och definitivt inte mer nu. Du skriver allt jag trodde.
Jag har läst den. Och skäms lite över det…
Receptet är enkelt:
1 st Dan Brownhuvudperson, med nytt namn och lite modifierat forskningsområde
2 st Lisbeth Salanderpersoner (en är fighter, den andra asocialt datageni)
1 dos Indiana Jonesaction, inkl. nazistköret
Voila!
Jag har inte läst nån positiv recension av den…
Åh nej, den där tänker jag inte läsa :)
Öhh, Läckberg? Illa skrivna böcker nedlusade av faktafel… Nej, om de utländska förlagen blir intresserade av svenska kriminalromaner på grund av (intellektuellt hederligt av dig att skriva på grund av och inte tack vare) Läckberg så är utvecklingen i sanning olycklig. Utan att ha läst Wallentins bok så tycker jag generellt att det är synd att så många känner sig manade att skriva just kriminalromaner. Den uppsjö av usla deckare som dyker upp bidrar till att ytterligare förstärka bilden av genren som en representant för, i bästa fall, andra klassens litteratur – det finns ju faktiskt exempel på riktigt bra litteratur inom deckarförfattarskrået också.
Ha ha, det är otroligt hur en så hypad bok kan vara så otroligt dålig. Precis som du skummade jag mig igenom den för att komma till målet. Dock tycker jag att språket var helt ok, men hela historien är ju bar FÖR mycket!
http://flickvannerna.blogspot.com/2010/10/bokhelg-men-bokkonsumtion-och-bastu.html
Du har just satt spiken i kistan för den boken. Du bekräftade alla mina misstankar. Tack för att du besparade mig mödan!
Ja, oj vad besviken jag blev på den! Och ändå hade han ju en bra utgångsidé. Men den är verkligen usel.
Tack! Förmodligen räddade det här inlägget (plus alla kommentarer!) mig från en katastrofal läsupplevelse. Jag läste precis om boken och tänkte att det här verkar ju intressant. Men jag riktar nu blickarna åt annat håll.
Vad skönt, då kan jag stryka den från listan över böcker att läsa framöver.
Men bokomslaget är fint.
Har försökt läsa men kommer inte längre (typ sid 105). Detta trots att jag gillar böcker som da Vinci-koden (inget litterärt mästerverk, jag vet, men spännande!). Det värsta (?) är att jag inte ens vill veta hur det går. I min lilla värld är det klart underbetyg. Tyvärr.
Det är därikring man lessnar, jag gjorde det, hörde en annan. Just vid 100-strecket. Nu tvingade jag mig att fortsätta hela vägen men det blev medelst speedad skumläsning.
Håller verkligen med om att detta är ett riktigt stolpskott. Själv tog jag mig motvilligt en bit över hälften, innan jag insåg att det inte fanns någon anledning att ge den fler chanser. Något som förvånar mycket är att förlaget verkade så förblindade av utnämnandet av sin kassakossa att de inte satsade på en vettig redaktör. Att t ex om och om igen läsa om nylonstrumpor som drogs upp och ner utan att en maska tycktes ha gått, trots att benet hade utsatts för brutalt vapenvåld, var lite irriterande.
Men omslaget ÄR fint! Jag höll på att köpa boken på grund av omslaget och det faktum att en historisk person figurerar i handlingen. Nu blir det inget av med det, ni har avskräckt mig! Men tänkt så bra det kan bli när en historisk person finns med i handlingen, som t ex Edgar Allen Poe i Andrew Taylor´s bok The American Boy. Är det böcker av det slaget som fått den gode herr Wallentin att tro, att om man kryddar bokstavssoppan med den olycksalige Nils Strindberg, så blir det något njutbart!?
Jag håller med här. En av ytterst få böcker som jag lagt ifrån mig. Kom 180 sidor innan jag till och med gick till Akademibokhandeln och lämnade den tillbaka (!) för att den var så sjukt usel. Världens tråkigaste (och inte så lite klyschigt larviga) karaktärer, en mäkta ointressant intrig och ja… i allmänhet pissigt skrivet. Den enda karaktären som faktiskt var lite småintressant var dykaren i början som snabbt blir mördad. Han var obehaglig på ett ganska väl beskrivet vis – annars var det verkligen platt fall.
Boken är ett helt osannolikt mischmasch av alla ingredienser som beskrivits här ovan. Dialogen är styltig och handlingen saknar normal logik. Jag slutade läsa när advokaten började ägna sig åt fasadklättring i Ypres. Eller var det den gode doktorn? Jag är inte säker. Kommer nog inte berätta för någon att jag faktiskt köpte eländet. Instämmer dock med Kim Jong Il att grottdykande dalaslusken var OK.
Vi läser den på bokklubben på jobbet så man måste läsa klart, men den är antagligen den sämsta boken jag någonsin har läst. Och jag med många andra fann Da Vinci-koden underhållande. Jag tyckte att den började bra med dykningen i gruvan, men efter det så föll den pladask. Man serveras den ena omöjliga storydelen efter den andra tills man bara gäspar och hoppas att åtminstone herr Valentin skulle ha haft kul när han skrev den. Fas´t jag tror inte det.
Åh, varför läste jag inte kommentarerna här innan jag läste började läsa boken… Jag håller med om allt! Jag ville verkligen ge boken en chans, jag hoppades på en ”omöjlig att lägga ifrån sig – sträckläsa på en helg – glömma att mata fiskarna”-bok. Jag gav också upp efter ca 100 sidor, SÅ dålig och SÅ ointressant.
Hade innan höga förväntningar på denna bok men jag håller med dig.
Ge mig tillbaka den tiden jag spenderat! En blek kopia och blandning av Da Vinci-koden och till viss del Stieg Larsson.
Men, man får gratulera Jan Wallentin till en bra PR-kampanj.
[…] boken själv eller läs en bättre recension här. Possibly related posts: (automatically generated)SyskonkärlekElsas modeDen utvaldeen helg i […]
Fast det stämmer ju inte alls att detta skulle vara en deckare.
Jag tog boken för vad den är, glorifierad toalettlektyr och den var spännande på sina ställen även fast man i mångt och mycket kunde räkna ut mycket själv.
”glorifierad toalettlektyr”…vilket underbart uttryck!!! Snor det rakt av!
Har precis läst boken. Jag tycker nog att det finns element i boken som är ganska lyckade, främst då början med urban explorer dykaren. Om Jan hade hållit sig på plattan litet mer och skapat en mer trovärdig intrig så hade det kanske kunnat bli bra. Dykaren är bra eftersom gestalten har en viss unik trovärdighet, men det blir inte kul när Lisbet Salander gestalter plötsligt dyker upp, även om idén med en järnvägsvagn är intressant. Sen gillar jag nog mer trovärdiga grundintriger, och där slår Dan Brown Herr Wallentin med hästlängder.
Jag läste till sista sidan och tycker likt de flesta att boken inte är en höjdare vad anbekommer språk och stil. Brown/Larsson influenserna är faktiskt irriterande. Men grunden för boken, de historiska gestalerna Strindberg, Wiligut och Hedin m.fl. är i sig själva intressanta. Bara Wiliguts biografi skulle man kunna ägna en hel intrig åt. Trots allt kul att en Svensk författare lyckats skriva något som säljer – även utomlands.
Lika besviken som övriga.. kämpade mig igenom och försökte verkligen gilla den men det gick inte..
[…] jag även varför jag tycker det. Och oavsett så säljer oftast böcker ändå. Titta bara på Strindbergs stjärna. En dålig bok som säljer med mördande […]