Igår var jag i Malmö för att samtala med Tatiana de Rosnay på Malmöfestivalen, i samarbete med Mamöbibblans internationella författarscen. det var en fantastisk kväll och Tatiana var inspirerande, rolig, charmerande. En intelligent kvinna som jag gärna hade fortsatt prata med i all evighet.
Samtalet böljade kring mycket, men en hel del uppehöll vi oss vid hennes senaste bok ”bumerang” som jag tycker ni ska läsa! Boken griper över många viktiga teman – homosexualitet, döden (och vår rädsla för den), om att bli vuxen, föräldraskap och så vidare. Plus att det finns en cool obduktionstekniker med, som t o m har en egen sida på Facebook!
För Tatiana tycker om sociala medier. Och finns också på Twitter. Faktum är att det var Tatiana som twittrade ut bilden på henne och mig där vi sitter på scenen i Malmö.
Och apropå Helenas text om att ligga under en sten, så vill åtminstone jag hellre veta om författarna jag läser är fullkomliga idioter eller inte. För mig är vissa ideal viktiga. Också när jag väljer vilka författare jag vill läsa och stödja. Utan internet så skulle sådana saker ha betydligt svårare att komma fram. Helt enkelt för att det är svårare att upprätthålla en fasad, våra verkliga personer kommer nästan alltid fram i det vi visar i bloggar, Facebook och på Twitter. Och är nu Alice Hoffman ett sådant spån, så är jag glad att jag får veta det och kan välja hur jag vill förhålla mig till den informationen.
Här är Helena och jag uppenbarligen olika! Jag vill veta vem författaren är, vars skrivande jag stödjer genom att köpa en bok så att han/hon kan fortsätta skriva. Jag vill veta om de har åsikter och ideal som är diametralt motsatta mina egna – det har betydelse.
Nåväl. Kvällen var trevlig, vi avrundade sedan med en middag där bl a också Sekwagänget var med, tillsammans med Linda från bibblan. Mycket prat och skratt och kast mellan allvar och glädje. Härligt!
5 kommentarer
Måste ha varit mycket roligt att träffa henne. Jag har läst de två böcker av Tatiana de Rosnay som finns översatta till svenska, ”Sarahs nyckel” och ”Bumerang” och tycket att de var mycket, mycket bra. Ibland har jag av okänd anledning en aning svårt för fransk litteratur, men den känslan infann sig inte när jag läste de Rosnay.
Jag vill också veta litet om författaren. Men ibland vill jag inte veta något alls. Det växlar från fall till fall. Om jag får veta något ofördelaktigt om en författare brukar det störa mig enormt och förstöra läsningen av vederbörandes böcker, till och med få mig att fetrata hela hans/hennes författarskap. Så ibland känns det bäst att inget veta.
Jo, men tänk vad jag (och du också, väl?) älskat Alice Hoffmans böcker! Den där lyckokänslan av att få reda på att hon skrivit något nytt är ju för alltid förstörd nu – även om ”Flickorna Owens” eller ”Majmåne” är lika bra fortfarande. Jag önskar faktiskt att jag inte hade vetat om hur småsint och korkad hon blir av dålig kritik, för nu när jag vet förpestar det min läsupplevelse. Samma sak med Franzen och Bret Easton Ellis och deras sugiga kvinnosyn, det sipprar sig obönhörligt in i min läsning av deras böcker även om böckerna är lika bra som innan. Så nej, jag vill faktiskt inte veta! Inte om vetskapen gör att jag förlorar flera fina läsupplevelser. Om någon av dem hade varit nazist, seriemördare eller barn-/kattplågare hade läget blivit ett annat. För mig är det bara i sådana yttersta extremfall som jag vill veta om ofördelaktiga om författare vars verk jag gillar. Annars är jag så nöjd med namnet på omslaget (till och med författarporträtt kan förstöra). Fast jag går ju på evenemang som Internationell Författarscen, dock inte när mina absoluta favvisar dyker upp. Ta bara när Oates var där förra sommaren. Jag vågade ju inte gå.
Så vi får nog helt enkelt agree to disagree här, JoÖ. Men det är superintressant att diskutera sådana här frågor, tycker jag.
Ja! det är intressant. Jag är mindre benägen att idolisera författare tror jag, rent generellt. Att Alice Hoffmann är småsint tycker jag är idiotiskt, men stör inte läsupplevelsen. Snarare gör det henne mer mänsklig och det gillar jag på något stört vis. Men som du säger, större grejor vill man ju veta om.
Mmm, jag har nog faktiskt en viss tendens att idolisera – och idealisera – favoritförfattare. Då blir ju också fallet desto hårdare när sådana här saker uppdagas. Men nog kommer jag att fortsätta läsa Alice Hoffman, men det blir som sagt inte samma sak. Tror jag. Jag utgår liksom ifrån att den intelligens som krävs för att skriva bra böcker även översätts till ett allmänt moget beteende. Men visst är det mänskligt att bli besviken och göra impulsiva handlingar, så hon hamnar nog utanför min hundkoja så småningom, Alice. Om hon nu bara kunde skriva en riktig höjdare igen! DET är väl egentligen ett ännu större problem…
[…] franskt och svenskt. För en tid sen läste jag ” Elle s’appelait Sarah” (Saras nyckel) av Tatiana de Rosnay. Har i dagarna kommit ut som film med Kristin Scott-Thomas. – Men sâ […]