Tegelstensutmaning!

Eftersom jag är den största tegelstenshoran av oss fem bokhoror vore det väl konstigt om jag inte deltog i Ord och Inga Visors tegelstensutmaning?

Innan jag presenterar de tegelstenar jag tänkt läsa vill jag resonera lite kring tegelstensbegreppet. Vad är egentligen en tegelsten? Var lämnar en bok ”normal boklängd”-territorium och övergår i tegelsten? 500? 600? Tidigare? Senare? Min mamma och jag har delade meningar om det här; minns hur hon kallade en helt normal 460-siding för tegelsten och fick en sträng föreläsning av sin dotter. För mig börjar vi närma oss äkta tegelstensterritorium först vid 600 sidor. Här spelar säkert min tegelstenstolerans in: ni talar med kvinnan vars tre älsklingsromaner är ”Det” (1100 sidor), ”Blonde” (drygt 800 sidor) och ”Den hemliga historien” (en tunnis i sammanhanget med sina 559 sidor, men det ryktas om att originalmanuset var över 1000 sidor. Vågar man hoppas på en ”extended version” till 20-årsjubiléet?).

Vad är det då som lockar med tegelstenar? Hänger en romans storhet (no pun intended, höhö) över huvud taget ihop med sidantalet? Jag inbillar mig ju att jag älskar de ovannämnda böckerna för att de är fantastiska böcker, inte för att de är långa. För ordningens skull kanske jag ska tillägga att de böcker som hamnar på plats fyra, fem och sex i min Helenas Topp 10-lista (jo, jag har en sådan och den har hållit sig relativt intakt de senaste åren) är väsentligt kortare. Christine Falkenlands ”Min skugga”, Hjalmar Söderbergs ”Doktor Glas” och John Steinbecks ”Den röda ponnyn” är alla smäckra små saker på under 200 sidor. Stor litteratur i utsökt koncentrat; den sorts romaner man kan läsa i en sittning, en omständighet som definitivt förhöjer läskoncentrationen och – kanske – den slutgiltiga läsupplevelsen. Kommer aldrig att glömma hur jag, jag tror det var hösten 2004, läste Falkenlands ”Öde” och en annan kolsvart koncentrerad liten sak, Maria Fagerbergs ”Svart dam”, under en regnig eftermiddag i sängen. Hur scener, ord, meningar fortfarande lever kvar i mig och resonerar med mig. Så nej, tegelstenar är inte per definition bra böcker; i dagens litteraturklimat där vissa författare tycks få betalt per sida ligger oftare motsatsen i farans riktning. Däremot är det ju onekligen så att man gärna vill dröja sig kvar i en riktigt bra roman. Dra ut på det härliga, suga på karamellen. Då är det ju bara en fördel om romaner man läser och gillar råkar falla in i tegelstenskategorin. (600 sidor och uppåt enligt min definition, som sagt.)

Nog om detta. Nu till utmaningen: vi ska läsa två tegelstenar under hösten. Med hösten menas ungefär mitten av december; tänk skolterminer. De böcker jag tänkt läsa är en i bokbloggosfären mycket uppmärksammad roman, Justin Cronins vampyrapokalypsepos ”The Passage” (754 sidor) och så en feting som legat högt upp på min ”att läsa”-lista i flera år nu: Dan Simmons’ kallbrandsskräckis (jo, det blev precis ett ord) ”The Terror” (784 sidor).  Två otäcka, episka och – påpekar det uppenbara här – långa berättelser som torde passa perfekt när höstmörkret faller över oss.

Någon annan som vill haka på?