”The Distant Hours”: klart beroendeframkallande

Jag har två favoritscener i den på det stora hela rätt umbärliga men bitvis lyckade komedin ”You, Me and Dupree”. Den ena är när Owen Wilson sitter på en bänk och sjunger/fulbölar till Barry Manilows ”Mandy” medan regnet öser ner. Den andra är när samme Wilson sitter i anställningsintervju och endast ställer frågor angående företagets policy kring obskyra helgdagar, allt för att få så mycket ledigt som möjligt. Nu undrar jag: får man ledigt på internationella Kate-Morton-släpper-ny-roman-dagen? Jag var nämligen tvungen att jobba i år.

”The Distant Hours”, Mortons tredje och hitintills tjockaste roman, faller in i den kategori romaner som får en att vilja ställa in möten, sjukskriva sig och placera sig i sängen med ett par rejäla kuddar såväl bakom ryggen som under boken. (Bästa sättet att läsa en tegelsten, och med sina nästan 700 sidor är ”The Distant Hours” en tegelsten även enligt min hårda 600 sidor plus-definition.) Ni som läst Mortons tidigare romaner kommer att känna igen er: här vankas ett mysterium i det förflutna som kastar skuggor och frågetecken över nutiden (här är dock det ”nutida” spåret förlagt till 1992), gotiska herresäten, pittoresk engelsk landsbygd, stiff upper lip-kärva men älskvärda gamla damer (tvillingar!) och massor av anglofilt betonad atmosfär. Givetvis genomsyras alltsammans av den hejdlösa kärleken till böcker och berättande; det vore inte Kate Morton om så inte var fallet. Det är, om ni inte redan förstått det, oerhört njutbart och – här är det igen, det där i grunden menlösa och förolämpande men i det här fallet berättigade ordet – mysigt. Inky Fingers är också mitt uppe i läsningen och minst lika förtjust som jag. Återkommer med recension så fort som möjligt. Kan under tiden konstatera att det kräver sina arm- och benmuskler för att läsa ”The Distant Hours” stående på ett fullsatt tunnelbanetåg. Läsning som fysisk träning: tänk om alla vi stereotypa bokmalar med dålig syn och vek, degig fysionomi hade kunnat välja det istället för bollsporter och – the horror! – redskapsgymnastik på skolgympan…?