”The Killing Circle” – Andrew Pyper

För ganska många år sedan – 00-talet torde ha varit relativt färskt – snubblade jag på Hedengrens engelska pocketrea över ”Lost Girls” av en för mig helt okänd kanadensisk debutant. I ”Lost Girls” lyckades Andrew Pyper förena en i grund och botten klassisk spökhistoria med deckargåta och dessutom få en kokainstinn uppkomling till innerstadsadvokat att kännas, om inte sympatisk, så åtminstone mänsklig. Sedan dess har jag lite diffust haft Pyper på min högst inofficiella ”up and coming”-lista. Det var dock först när en bokhoraläsare tipsade om ”The Killing Circle” i ett inlägg jag tyvärr inte kan hitta nu som jag flera år senare återupptog vår bekantskap. Och jag är väldigt glad att jag gjorde det! ”The Killing Circle” är nämligen ännu bättre än debuten. Även här gifter sig deckare med skräck, och när Andrew Pyper har den goda smaken att blanda in skrivande och litteratur i det hela kan det ju inte bli annat än läsvärt.

Berättarjaget i ”The Killing Circle” heter Patrick Rush, en fortfarande sörjande och allmänt tilltufsad änkling som försörjer sig och sin lille son Sam genom att skriva TV-krönikor i en Torontotidning. Liksom många andra skribenter (ahem) tror han sig dock vara en annan typ av författare. En Författare, med flera romaner inom sig – han måste bara skriva dem först. När slumpen så gör honom medveten om att en skrivarcirkel ska startas i Toronto anmäler han sig. När kursen väl börjat upptäcker Patrick snabbt att han inte har något att berätta. Istället uppslukas han totalt av cirkelkamraten Angelas berättelse om The Sandman, en ondskefull närvaro som förföljer en ung flicka och dödar flera människor i hennes närhet. När en seriemördare som kallar sig just The Sandman sätter skräck i hela stadens befolkning börjar fakta och fiktion luckras upp på ett obehagligt sätt… och det är bara början.

Det finns en smygande paranoia i ”The Killing Circle” som jag verkligen uppskattar. Andrew Pyper kryper under skinnet på läsaren – åtminstone den här läsaren – och skapar ett duktigt bladvändardriv. Dessutom skriver han, som Bokbabbel redan poängterat, otroligt fint om läsandets mekanismer. Jag måste nog också ta och citera:

With Sam I know I’ll get no further than this. It’s because we’re both readers. Not by passion necessarily, but by character. Observers. Critics. Interpreters. Readers of books (most recently the later, furious Philip Roth for me, and Robinson Crusoe, told in bedtime snippets, for Sam). But also comics, travel brochures, bathroom-stall graffiti, owner’s manuals, cereal-box recipes. The material doesn’t matter. Reading is how we translate the world into a language we can at least partly understand.

Läsandet som ett sätt att översätta världen till ett språk vi åtminstone delvis kan förstå: visst kan man skriva under på det? Som sagt, det finns många anledningar att leta reda på ett ex av ”The Killing Circle”. Skräckentusiaster kan njuta av såväl genuint ruggiga stämningar som ett roligt och träffsäkert porträtt av en skräcknörd, deckarvänner kan luta sig tillbaka och börja vända blad i förvissningen om att Pyper bjuder på alldeles lagom mycket förvecklingar och hyfsat oväntade vändningar – och den obotliga läsaren, som ofta återfinns i båda kategorierna, kan hitta klockrena formuleringar om läsandets funktioner. Ett namn att kolla upp, med andra ord. Mellan ”Lost Girls” och ”The Killing Circle” skrev Pyper två romaner, ”The Trade Mission” och ”The Wildfire Season”. Han har även skrivit novellsamlingen ”Kiss Me”. Och – kursiveringen ska signalera min röst som upphetsat går upp i falsett – i januari utkommer en ny roman – en haunted house-roman, därav falsetten – som heter ”The Guardians”. Haunted house-roman, my favourite! Och – notera avsaknaden av kursivering på grund av en viss skepsis hos författaren – tydligen ska ”Lost Girls” och ”The Killing Circle” bli film. Ska bli intressant att undersöka vidare.

PS: Ser ni Harlan Coben-blurben på omslaget? I förra veckan twittrade jag ”Blir deprimerad av mitt intellektuella förfall. När jag var 18 läste jag Camus på franska. Nu läser jag allt som Harlan Coben blurbar.” Så länge Coben blurbar så här bra böcker är jag inte alls orolig över mitt intellektuella förfall.