Men vilken bra debut! ”Tittaren” av Mattias Ronge verkar först ha en ganska vanlig historia nuförtiden – en man kring trettio som har jobbat hårt och nått en viss framgång mår plötsligt inte så bra. Han har svårt att koncentrera sig på jobbet, orkar inte med familjen, går runt och känner sig som en bluff och är hela tiden rädd att någon ska komma på honom. Inte alldeles originellt år 2010, men konsten ligger ju i att berätta det vanliga på ett sätt som känns orginiellt. Jag börjar läsa och förväntar mig som sagt lite… ska vi säga en känsla av upprepning eller en förutsägbarhet, men istället sugs jag in och blir väldigt nyfiken på hur det ska gå för den krisande mannen, Marcus Tirén. Han är till råga på allt kriskonsult själv och tar hand om annalkande eller fullgångna mediaskandaler, kommunikationsmissar, liknande.
Marcus personliga kris yttrar sig i att han tex ser en död polsk gubbe när han tittar på sin nyfödda dotter, att han mår illa av alla typer av färdmedel och måste börja gå till sina jobbmöten (det kan ta tre timmar), och att han alltid har en Systembolagspåse (bäst bärkraft) i fickan ifall han måste kräkas. Och detta kristillstånd vill han ju självklart bli av med så fort det går. Helst redan förra veckan. Han känner sig mer och mer bisarr och om det börjar märkas för mycket på jobbet kommer han ju aldrig att bli partner innan jul, och så vidare, och så vidare. Stress, Stockholm, livspussel, livskris, förväntningssamhället, så 2010. Bredsidan in blir när Marcus chef har ett uppfordrande samtal med honom om vikten av att facebooka och adda sina kollegor och kunder. Detta till en man som inte ens längre klarar att öppna sina mejl för att det känns för klaustrofobiskt…
Första kapitlen tänkte jag förtjust på Jonathan Tropper, den amerikanske författaren som skriver om krisande män som ingen annan, men efter ytterligare några är jag nog mer inne på Mons Kallentoft pre-deckarna. ”Frisk, fräsch och spontan” alltså. ”Tittaren” är ganska svart och cynisk så där. Och ovanligt säker. Jag gillar inte helt att Marcus kompis Peter kommer in som berättarröst i vissa partier mot slutet, poängen med hans texter har man redan fattat hos Marcus, men i det stora hela känns den som en skickligt komponerad debut. Jag kommer absolut att läsa nästa bok Mattias Ronge skriver efter den här smakstarten!
2 kommentarer
Jag skulle ha hoppat över den här boken som ”mer av samma” om inte din recension + svenskans fått mig att tro att just den här är mer läsvärd. På exemplen du ger låter det som att den går djupare och är mer trovärdig. Bra, då skall jag hålla utkik efter den här boken.
Oj, jag kan ju säga att jag inte upplevde boken på alls samma sätt som du (eller för den delen Magnus Persson på Svenska dagbladet). Rakt motsatt faktiskt. (Och för den nyfikne har jag recenserat den här.) Lustigt vad skillnad i preferenser och perspektiv kan få omdömen att variera. :)