”Underjordiska timmar” – Delphine de Vigan

Mathilde, ensamstående mamma till tre barn, är framgångsrik i sitt yrke. Hon är biträdande näringschef och sin överordnades högra hand. Sedan hennes make omkom i en bilolycka för tio år sedan har arbetet varit Mathildes fristad, hennes hamn, en boj. Tills nu. Över en natt bestämmer sig nämligen den överordnade, vars högra hand hon som sagt varit, att stänga ute Mathilde. Att plocka bort hennes arbetsuppgifter en efter en, att strunta i att bjuda henne till möten, att ge hennes kontor till en praktikant och hänvisa Mathilde till skrubben bredvid toaletten. Och Mathilde försöker att anpassa sig, hon vill inte ställa till en scen, det vill inte hennes kollegor heller, exempelvis kanske någons fru är gravid och då passar det inte så bra att bli avskedad.

Delphine de Vigans ”Underjordiska timmar” är nog den första bok som jag läser om arbetsplatsmobbing och vet ni? Den är himla bra. Fantastiskt välskriven, en ny favorit. De Vigan ligger även bakom ”No och jag”, en annan favorit, men jag vet i sjutton om inte ”Underjordiska timmar” är ännu bättre. Och alltså, man ska ju inte hålla andan vid sådana här tillfällen. Man kan inte räkna med att en författarinna som skriver en bok som man verkligen gillar, ska skriva ännu en bok, en väldigt olik sådan, som man gillar ännu mer. Men nu hände det.

Parallellt med Mathilde, träffar vi Thibault, som nästan har älskat sönder Lila i sin iver att få någonting tillbaka. Men det ger honom inte Lila. Och nu känner Thibault att det måste få ett slut. Han avslutar deras relation och Lila säger faktiskt ”tack” och hör aldrig mer av sig. Fatta vinken, Thibault.

Mathilde har, av en spågumma, fått höra att hon ska träffa någon, en man, den 20 maj, att någonting alldeles särskilt ska ske och vi får följa Mathilde och Thibault, nästan vartannat kapitel och visst får de chansen att träffas flera gånger och jag sitter lite orolig och läser, för jag vill inte att de Vigan ska göra det för amerikanskt, för Hollywoodskt, med stråkar och ingenting spelar någon roll bara du kysser mig nu, gosse-slut, men jag behöver inte bli orolig. De Vigan är en skickligare författare än så.

Hela boken utspelas under en enda dag, men det är man som läsare nästan inte medveten om, för De Vigan portionerar ut tidigare händelser, med en sådan säker hand att man kan undra om det är hon själv eller hennes redaktör som är geniet. För det är ett oerhört välarbetat pussel som vi får utlagt framför oss. Trots att Mathildes chef mot slutet av historien framstår som en psykopat, en galning, upplever läsaren inte att någonting är orealistiskt, istället trappas Mathildes helvete upp, situation efter situation. Åtminstone jag vill Mathilde så himla väl. Hon verkar ju åtminstone kompetent i sitt yrke, hon kämpar för att behålla fattningen, och nog för att hon fantiserar om att snitta upp chefen i parkeringsgaraget, men utåt är hon ett under av artighet och välvillighet, till och med när han från andra änden av kontorslandskapen iscensätter gräl som bara finns i hans fantasi.

Jag skriver att ”Underjordiska timmar” är välberättad och begreppet är nog så diffust, men med ett ämne som sannerligen engagerar (historien om Mathilde gillar jag för övrigt bäst – Thibault och Lila berör mig inte alls på samma sätt som den ensamstående mamman som står mitt i men utanför) och en förmåga att till och med göra en tunnelbanefärd i Paris intressant, kanske ni förstår lite mer vad jag menar? Det här valet av uttryck, kanske är det mycket översättaren Helén Enqvists förtjänst, men jag älskar det verkligen. Lite som med Murakami, som kan skriva om hur hans huvudperson äter sallad och dricker öl och jag slickar i mig hans ord, för hans formuleringar, hans ordval, är som ingen annans*. Så beskriver de Vigan de mest vardagliga ting i sin ”Underjordiska timmar”. Omslaget gillar jag också.

* = eller nästan ingen annans, helt uppenbarligen.