Jo, det blev ju en liten diskussion när jag häromsistens skrev att jag inte var så förtjust i Patti Smiths ”Just kids”. Många som tyckte att jag var helt stupido som dissade boken.
Men, som både jag själv och flera kommenterare påpekade, så läste jag den på svenska. Jag är inte säker på att det var rätt val. Men nu fick jag låna den av en kompis (om man tror att bokhora får alla böcker vi skriver om, så får man tänka om, vi både köper och lånar ser ni) och då blev det på svenska.
Och då funkar det inte för mig att Patti arbetar med eufemismer i den stora utsträckning hon gör, det blir inte rätt när man skriver sina hågkomster från en tid och en plats som inte direkt förknippas med så ljuva tonarter. New Yorks musik- och punkscen som Patti också rörde sig i under 70-talet, inte minst genom att bo på kända Chelsea Hotel, känns mycket mera rå. (om man läser ”Please kill me” så får man en mycket tydlig bild av hur det gick till tycker jag).
Men det kanske bara är de svenska ordvalen som sagt. Nedan några meningar som jag tycker väl illustrerar det jag pratar om ovan.
Så här beskriver hon till exempel det faktum att hon blev gravid som nittonåring:
”Vår förening hade varit så flyktig och försiktig att jag inte var riktigt säker på att vi fullbordade vår tillgivenhet”
Eller hur hon beskriver att förhållandet med Allen Lanier tog slut:
”Detta gav mig tid och frihet att själv utvecklas som konstnär, men med tiden visade det sig att den tillit jag hade trott var ömsesidig, gång på gång hade blivit kränkt, så att vi båda utsatts för fara och hans hälsa hade äventyrats”
Här pratar vi alltså om att han har legat runt med groupies under turnéerna med Blue Öyster Cult och antagligen dragit på sig en och annan könssjukdom. För mig funkar den sortens språk inte alls särskilt bra när jag ska läsa den här sortens litteratur. Men för andra kanske det funkar alldeles utmärkt! Och som sagt, det är nog betydligt mera värt att läsa den på engelska. Jag vet inte hur det är med just dessa meningar, men rent generellt så fungerar ju sådant språk bättre på engelska tycker jag. Jag har lite svårt att läsa för sockrat språk på svenska, vi är för karga och ordfattiga för det, på något vis. Eller så är det det där med att det kommer för nära och nästan blir genant, ni vet?
Och jag vill verkligen ha historien som Patti berättar, det är precis min sorts berättelse förutom ordvalen. Det är antagligen därför jag känner mig så besviken, jag hade helt andra förväntningar.
I alla fall, här är en jättefin intervju med Patti i NY Times om boken.
8 kommentarer
Jag har just publicerat min recension av Just Kids och i den ansluter jag mig till de som gillar. Jag har uppfattat Patti Smiths språk som en poets språk och köpt det rakt av.
(Om du är nyfiken, läs här: http://www.bokmania.net/2010/06/just-kids.html)
Jag uppfattar språket som Bokmania göra + att jag uppfattar henne som en rätt naiv tjej på den tiden som egentligen är lite för snäll och godtrogen många gånger, men kanske inte alltid riktigt inser det då.
Att den tiden på många sätt var rå betvivlar jag inte alls. Samtidigt så tycks Patti och Mapplethorpe haft ett liv med varandra som åtminstone periodvis verkade vara tvärtom.
Kan påpeka att jag läst den på svenska också.
(Sen att jag någonstans är lätt förälskad i Patti Smith sen Roskilde 1996 kan säkert påverka mitt omdöme så jag läser in mer i henne än ni andra kan :) )
Ja, hon är ju poet. Men jag tycker som sagt var inte att den sortens språk fungerar i just den här berättelsen – annars är det fint och bra och vackert och yada yada. Bara inte nu, med historien som bakgrund. Hon romantiserar saker som inte borde vara just romantiska. Det blir fel.
Men jag tror det handlar om förväntningar också. Jag ville ha en annan sorts berättarröst helt enkelt.
Kul med ett klargörande ifrån Johanna Ö:s sida om vad i ”Just kids” som inte funkar. Jag tycker absolut inte att Johanna Ö är ”stupido” för att hon tycker annorlunda än jag.
Jag har läst boken på svenska och jag gillar språket. Bokmania beskriver i mångt och mycke min egen upplevelse av boken; jag hade inga stora förväntningar på boken; fick boken i present men tyckte ganska snabbt att den var mycket bra skriven.
Såhär skriver bloggaren Thomas Nydahl om boken: ”Prosan är här både exakt, kärv och poetisk, målande. Patti Smith finner ett slags balans i den prosa som både kan berätta och i en kort fras slå fast någonting. Ibland blir hon så träffsäker att man bär med sig ett sådant prosafragment efter läsningen: ”Vi hade vårt arbete och vi hade varandra”, ”Far läste Platon för oss. Mor gjorde köttbullssmörgåsar”, ”Patti, ingen ser världen så som vi ser den” sa han till mig” (om Robert Mapplethorps sätt att förhålla sig).”
Jag är mer överens med Bokania och Thomas Nydahl än med Johanna Ö.
För den som vill läsa Thomas Nydahls recension i sin helhet så finns den här
http://nydahlsoccident.blogspot.com/2010/04/patti-smith-just-kids-brombergs-forlag.html
Åh, jag läser inte Thomas Nydahl längre tyvärr. Blev så trött på att han skulle fjanta till det och spy galla över oss tillsammans med sina kompisar, så den läsningen överlåter jag numera på andra. Synd, för jag tyckte det fanns en del läsvärt där och så ska vuxna män hålla på sådär, så smaken i munnen blir fadd.
Jag tyckte att Thomas Nydahl skrev bra om ”Just kids”. Därav länktipset. I övrigt så har jag ingen koll på vad han och hans kompisar tycker om det ena och det andra.
I’ve only read it in English, so I can’t comment on the quality of the Swedish translation. I thought it was one easily one of the best books that I’ve read this year. My thoughts on the original:
http://www.babygotbooks.com/2010/02/25/just-kids/
[…] Då är det nämligen Robert Mapplethorpes bilder som visas. Intressant efter att jag läst “Just Kids” tidigare i […]