Boken eller filmen? Den frågan har vi diskuterat åtskilliga gånger här och svaret är väl inte helt enkelt alla gånger. Men nu när jag med några dagars mellanrum först läst ”Vildingarna” och sedan sett filmen ”Where the Wild Things Are” så är det iallafall i det här fallet riktigt enkelt. Filmen är helt underbar, medan boken i sin tur saknar allt det där jag hade önskat. Nu är det ju så att boken är en bearbetning av manuset som i sin tur bygger på bilderboken ”Till vildingarnas land” av Maurice Sendak. Bilderboken som anses vara en klassiker har jag faktiskt inte läst, men jag har följt filmens utveckling i över två år och blev så enormt tagen av de stillbilder och de småklipp jag fick se. Dessutom har jag läst en massa intervjuer med Spike Jonze och Dave Eggers och hur de samarbetat med orginalförfattaren Maurice Sendak och velat göra hans verk rättvisa och hur Sendak till och med uppmanat Eggers att vidareutveckla sitt filmmanus till en roman. Mina förhoppningar var kanske därför orättvist högt ställda.
Att läsa en bok som bygger på ett filmmanus som i sin tur bygger på en bok innan man varken läst första boken eller sett filmen ledde till en rätt förvirrande upplevelse. Om ni inte redan har konsumerat någon utav iterationerna av denna berättelse så handlar den iallafall om pojken Max som ställer till med en massa bus hemma och efter att ha bitit sin mamma rymmer iväg i sin (i filmen sjukt söta) vargdräkt, far över havet i en segelbåt och hamnar i Vildingarnas land där han utnämner sig till kung för att slippa bli uppäten av de stora vildingarna. Bokens Max är tyvärr ytterst osympatisk och allt han ställer till med både hemma hos sin familj och hos vildingarna känns bara obehagligt och själviskt. I filmen skildras han faktisk avsevärt mycket trevligare, well, jag förstår åtminstone mer varför filmens Max beter sig som han gör. Jag fick en rätt obehaglig känsla när jag hade läst ut den och kan inte riktigt skaka av mig den och var ytterst nära att inte ens se filmen därför. Det hade varit ett misstag för filmen var som sagt helt underbar. (Men mycket av det kanske är att den är så enormt visuellt tilltalande.) Så svaret på frågan boken eller filmen? Läs möjligtvis bilderboken (eftersom jag inte läst den kan jag varken säga bu eller bä) och se absolut filmen men du kan helt klart skippa läsningen av denna bok utan att missa det minsta.
3 kommentarer
Läste ett utdrag från den i New Yorker, där de (visade det sig i efterhand) pusslat ihop de bästa bitarna på ett riktigt finurligt sätt. Boken verkade extremt lovande. Tyvärr föll den väldigt platt när hela väl landat i knät på en. Bilderboken är fin, men Eggers bok har gjort att jag inte ens sett filmen. Det säger ändå en del, med tanke på att WWTA var den rullen som jag tidigare förhandspeppat loss på mest av alla under vintermånaderna.
Jag tyckte att boken var rätt ok. Läsningen av boken förklarade en hel del saker som jag inte förstod i filmen. Dessutom fick man ett inkännande porträtt av en pojke som inte har riktigt ordning på sina tankar, eller kontroll över vad han gör, ibland i affekt.
[…] kan ni läsa vad Jessica på Bokhora tyckte. GA_googleAddAttr("AdOpt", "1"); GA_googleAddAttr("Origin", "other"); […]