”Yarden” – Kristian Lundberg

Förra veckan åkte jag ner till Göteborg för att jag skulle författarprata på skolor i två dagar. När resan började öppnade jag ”Yarden” som jag passande nog precis hämtat på bibblan. Det blev helt rätt bok där och då.

Lundbergs bok handlar om hur han som etablerad författare och journalist sen tjugo år plötsligt en dag inte har kvar den möjligheten som försörjning (pga diverse mer eller mindre självförvållade orsaker), men däremot har han ju kvar alla sina räkningar. Han är pank med stora skulder. Vad göra? Jo, han hamnar nere på Yarden i Malmös hamn där han får ett okvalificerat arbete: att tvätta och flytta runt bilar från en parkering till en annan. Han är timanställd, jobbar från dag till dag, och han är den ende svensken i arbetsstyrkan. Mil ifrån krönikeskrivande på kultursidorna.

Förutom att berätta om det arbetet så skildrar han sin uppväxt (problematisk) och sin klassresa. Hur han lyft sig och blivit författare och hur han kämpar för att kunna hålla kvar vid sitt författande, sin identitet, även under tiden på Yarden (som jag tror blir över ett år lång, va?).

Och varför var allt det här så rätt för mig? Ja, dels klassreseberättelsen som jag alltid är intresserad av. Vi på bokhora får ju då och då anklagelser om att vi är bortskämda medelklassungar, men det stämmer då inte in helt på tex mig.
Men först och främst suger jag i mig Lundbergs bok pga en annan känsla han förmedlar otroligt bra – insikten att så här länge varade det, och det var ju kul, men nu är det över. Dvs, under den tid han har kunnat försörja sig på att skriva, så har han aldrig känt att han kan ta det för givet. Han är nöjd med att det har gått bra, han har tjänat pengar på det, men ändå aldrig vaknat och liksom tänkt ”okej, här hör jag hemma, så här är det från och med nu”. Känslan har snarare varit att det här är ett trevligt besök, men vem vet hur länge det varar. Och när han hamnar på Yarden så har han ju svaret. Nu är han tillbaka där han började. Cirkeln är sluten?

Det är just det där som gör boken så rätt, eller på ett annat sätt så fel, för mig på väg till Göteborg för författarprat. Jag gillar oftast inte när folk andäktigt säger ”tänk att lilla jag hamnade här” som att allt handlar om slump. Jag tycker inte det ligger någon större slump bakom mitt författande tex, det är hårt arbete under lång tid. Samma med att jag skulle prata på skolor – varför inte? Jag är rätt bra på det och mina böcker är uppskattade. Men ändå. För mig känns den försörjningsmöjligheten som roligt men lyxigt fluff. Det här med ”författare” eller ”skribent” är inte 100% på riktigt, jag kan liksom inte lita på det. Likadant med allt som hänt pga tex Bokhora. Det har varit helt fantastiskt – människor vi får träffa, saker vi får göra, att få komma in i den här världen. Otroligt! Men igen, fluff. Det går inte att komma ifrån. Jag känner ungefär som Lundberg. Det är en liten utflykt, jag är sååå glad och tacksam för den, men absolut inget jag förväntar mig ska hålla hela livet. Det går bra nu, men… Yarden, några månader bort? Ja, men det känns så, symboliskt. The curse of att vara arbetarklass från Norrbotten utan några som helst familjeanknytningar eller kontakter till den här världen, kanske. Jag är ju inte alls van vid att folk jobbar med sånt här på riktigt. Man kan ha det som sin hobby, men ett jobb är ju… det är något helt annat. Förstår ni hur jag menar?

Oavsett orsak eller utgångspunkt till att man börjar läsa ”Yarden”, man kanske är ett Lundberg-fan sen länge eller att man blivit nyfiken på senare tid som jag, men jisses! Jag kapitulerar direkt och sällar mig till fansen. Och när jag försökt googla honom så tror jag han börjat skriva på heltid igen, va? Sen vann han ju Ivar Lo-priset för ett tag sen. Bra!!
För mig också.