… och jag borde ha blivit fångad och uppgillad vid det här laget om jag nu ska bli det. Så, ”Miss Peregrine’s home for peculiar children” av Ransom Riggs, går tillbaka till kompisen jag lånade den av. Hon tyckte jättemycket om den, och det har flera tusen andra också gjort, men jag är väl kärringen mot strömmen då.
Det jag inte gillade: att karaktärerna kändes för tunna och bara som en skiss för att få fram historien. Det gick för snabbt, inget och ingen hann etableras förrän man skulle bry sig. Hallå, att bry sig är ju något som växer fram, va. Kan inte rushas eller bara komma på kommando. Inte ens om det är en jättefin och speciell bok med massa skumma foton och snygg formgivning och allt, för så är Miss Peregrine. Liknar inte andra böcker. Men vad hjälpte det?
