Den här veckan har jag läst Jonathan Safran Foers ”Äta djur” till och från jobbet, vid lunchen, i badkaret, soffan och avslutningsvis en stund i min säng. Författaren, som har vacklat mellan att vara köttätare och vegetarian sedan tonåren bestämmer sig för att reda ut begreppen en gång för alla när hans son föds.
Han besöker farmer och slakterier, läser massor av rapporter, resonerar, filosoferar och kommer slutligen fram till sin ståndpunkt. Många recensioner som jag har läst om boken, betonar att Safran Foers ”Äta djur” inte är ett korståg för vegetarianism. Däremot tycker jag att det är uppenbart att Safran Foer inte skrev den här boken med ett öppet sinne. Han kan aldrig ha trott att han i slutet av boken skulle skriva att han inte längre hade några betänkligheter alls med att äta kött. Han var nog beredd på vad han skulle få se. Jag tror inte att någon blir direkt överraskad när den ser bilder från ett slakteri. Jag tror inte att det är speciellt många som skulle vilja leva eller dö, så som djuren på djurfabrikerna lever och dör. Alltså: man ska naturligtvis vara beredd på en del otrevligheter när man väljer att börja läsa ”Äta djur”. Och med tanke på hur många hårresande fakta Safran Foer presenterar i den här boken är jag förvånad att den inte har debatterats mer. För om det faktiskt stämmer, det som står i ”Äta djur”, hur kan det då komma sig att svenskarnas köttkonsumtion bara ökar (enligt bland annat Jordbruksverket)?
Det mesta som jag läser i ”Äta djur” är inga nyheter. Jag blir förvånad över vissa uppgifter när Safran Foer berättar om kopplingarna mellan köttätande och den senaste tidens influensor, jag blir arg, ledsen och förbannad över väldigt många uppgifter, de abstrakta siffror som Safran Foer illustrerar hur enkelt som helst med ett uppslag gör mig nästan svimfärdig (som de sidor med texten stumhet/påverkan där bokstäverna symboliserar varje djur som genomsnittsamerikanen äter under sitt liv). Jag tycker om att läsa ”Äta djur” för att jag, motvilligt erkänner, att jag är nyfiken på paret Safran Foer/Krauss. När han skriver om att deras son var sjuk och Nicole Krauss föräldrar satt vid hans sida så att Jonathan och Nicole kunde lämna sjukhuset och äta lunch på stan. Då funderar jag på hur det är att ha en världsberömd författare som dotter och en lika världsberömd svärson och hur samtalen rör sig kring middagsbordet i Brooklyn. Eller när författaren berättar hur han skickas ner i mormoderns källare för att hämta mer läsk, som om han vore vilket vanligt barnbarn som helst. Jag håller verkligen inte med Safran Foer om allt (till exempel har jag inte samma nostalgiska syn på mat som han, jag äter gärna tillsammans med släkt och vänner, men det spelar mig ingen jätteroll om maten är julbordets köttbullar eller en tisdagens broccoligratäng), men jag tycker att ”Äta djur” är en utmärkt, välskriven bok, särskilt för den som vill motivera sina val inför sig själv.
Här är en intervju med författaren från SVTs Babel (jag undrar verkligen vad Jonathan Safran Foer hade sagt om han hade sett att hans böcker var inlindade i bacon senare i programmet, när det är just grisfabrikerna som han går som hårdast åt):
På samma tema som ”Äta djur”, men ur en annan synvinkel, rekommenderar jag verkligen ”Jordens herrar”.
13 kommentarer
Mycket bra och intressant bok, men som du säger är det helt tydligt att han inte skrev det med öppet sinne. Läste den strax efter att jag såg Food Inc (rekommenderas!) och mycket av informationen är samma. Det kanske låter löjligt men boken i kombination med filmen har fått mig att helt sluta äta kyckling. Äter fortfarande annnan kött och fisk men det är någonting med de dopade kycklingarna som gör att det inte känns fräscht eller naturligt att äta dem…
Vet inte om det framgick i svenska versionen men en kul grej är att boken på engelska heter Eating Animals och JSF leker lite grann med uttrycket, dvs dubbla betydelsen ”ätande djur” och ”äta djur”. Jag är väldigt förtjust i den här typen av ordlekar/dubbla betydelser
Jag tycker nog att boken är skriven med ett öppet sinne. D v s han trodde att det var illa ställt, men han fann att det var mycket värre än han hade trott. Värt att påpeka är ju också att han trots allt faktiskt aldrig får besöka varken djurfabrikerna (annat än några få räder nattetid) eller de stora slakterifabrikerna, så där tvingas han till still stor del använda sig av andrahandsuppgifter, boken hade kunnat bli ännu mycket starkare om han hade fått besöka dem på plats.
Kan man någonsin ha ett helt öppet sinne om något man står så nära som maten man äter? Vi måste alla få i oss föda och har ätit hela livet, det är omöjligt att vara ett blankt papper om ett av våra grundläggande behov. Men så länge man är medveten om sina förutbestämda åsikter så kanske man har en liten chans att se över dem.
jag är nyfiken på om du kunde med att äta djur i samma veva som du läste boken, eller är du redan vegetarian?
Jag är redan vegetarian!
ah, tänkte annars att det lät väldigt jobbigt att läsa den vid lunchen, haha
Personligen har jag bestämt mig för att bli ”eko-vegetarian”, dvs jag äter krav-märkt kött, men annars så lite kött som möjligt. Efter en sådan skildring som i Eating Animals var det omöjligt att äta ”vanligt” kött…
Bristen på debatt kring boken handlar sannolikt om att konventionell köttindustri är svår att försvara hur man än vrider och vänder på det, så att uppmärksamma denna bok skulle för många innebära att de måste ta av sig sina enorma skygglappar och se verkligheten som den är. Betydligt lättare då att fortsätta leva i tron att djurindustrin ser ut som i reklamen för Bregottfabriken.
Det finns en intervju med Safran Foer där han tar upp hur det kommer sig att inte ens djurindustrins företrädare har kritiserat boken. Han tror att det handlar om att de är rädda för att detta bara skulle förlänga diskussionen och göra den mer omfattande. Industrins strategi är således att aldrig ge sig in i samtalet, för ju mer människor börjar fundera kring det här och ta reda på hur det ser ut, desto mindre benägna blir de att fortsätta äta kött.
Sorry för lång kommentar.
Jag tycker att Äta djur är en otroligt viktig men sorglig bok. Jag hoppas hoppas hoppas att folk börjar äta mer vegetariskt. Men jag gissar att de riktigt inbitna köttätarna aldrig skulle läsa boken.
[…] Weird cover of the week: the Swedish version of Jonathan Safran Foer’s Eating Animals (via Bokhora): […]
[…] pratade med mormor-stark, åt upp en vegitarisk gryta jag fått av brorsan som läst boken ”äta djur” och bara pratar om den. Träffade Ellen Norrvi från JEMK om ett framtida samarbete. Roligt med […]
Jag äter inte rött kött men äter fisk i perioder. Detsom stannar i mig efter att jag har läst den här boken är inte faktan (inget nytt för mig) utan ett brav från en kalkon upfödare. Finns ett så himla bra citat där : Jag vill inte få folk att leva efter mina egna upfatningar jag vill få dem att följa sina egna. Det beskriver perfekt vilken typ av barn jag hoppas att upfostra genom att fortsätta följa mina vegetarian ideal även som mamma. Inte nödvändigtvis att de skall ta samma stälning som mig utan att de som vuxna skall ha fått kraften att om sätta vad de nu råkar tro på i handling.
[…] utav er redan vet om dess existens). Äta djur skriven av Jonathan Safran Foer (recension här, här, här, här. Sista är lite intetsägande men tänkvärd. Läs kommentarerna […]