Jag har blivit med kontor här i Sverige igen. Det är ganska länge sedan jag packade ner mitt kontor i flyttkartonger, så nu när jag packade upp igen, blev jag glatt överraskad över att hitta ”Om någon vrålar i skogen” av Malin Biller i en kartong. En serieroman som jag länge velat läsa. Och den är så sorglig! Jag orkar nästan inte läsa vidare. (jag ska ju dessutom packa upp och inte läsa…)
Jag skrev precis på Twitter att det kanske är 25% av livet med Tage som inte är som jag föreställde mig det från början – men den stora skillnaden som jag nog inte hade väntat mig, är hur hjärtat har börjat blöda för alla barn som far illa. Radiohjälpsjinglarna eller vad det är, som går nu på TV om Afrika, kan inte titta överhuvudtaget (men skänka pengar kan, och gör jag).
Därför är det jättehemskt att läsa Malins barndomsskildring. Det gör ont i hela kroppen!
På något underligt vis är det bra att det gör ont. Bra litteratur ska ju kännas. Det här känns. Sedan kan jag inte hålla mig utan läser DN-artikel och ser att det pratas om ett lyckligt slut. Tuuur.
1 kommentar
har sedan 1977 flyttat runt mina böcker i flyttar mellan flera olika hem på Manhattan, ett i London och numera Sverige. En bok har hängt med i alla flyttar och det är en två decimeter tjock samlingsvolym har Lord Byron jag aldrig läst men fick av pappa. Se http://rudefors.se/ inlägg 18 aug.