efter min död

Reaktionerna på den av mig bejublade artikeln om Kerstin Thorvall var ändå lite blandad i mitt Twitterflöde. Mestadels hyllningar förstås, men det fanns några som var tveksamma. T ex DN:s ledarskribent Erik Helmerson (f ö en fantastisk twittrare, följ) som blev illa till mods över det i hans tycke utelämnande.

Ja, kanske. Sådant där är inte särskilt enkelt. Jag vet inte själv hur jag hade velat ha det, eller hur jag skulle göra, vore någon av mina föräldrar av någorlunda allmänintresse.

Jag tänker lite på att Falkungarna kanske inte hade den djupaste och mest innerliga relationen till sin mor. Beslutet att donera kvarlåtenskapen till öppen forskning, för vem som helst att använda i sin skrivargärning, kanske inte är så svårt då. Det finns en distans.

Sedan tänker jag mycket på det, och drar paralleller nu under läsningen av Susan Sontags ”Reborn”. Det är nämligen hennes egen son som har gett ut dagböckerna. Susan själv hade beslutat att hennes ord skulle doneras till forskning, det var redan klarlagt. Men någon bok hade hon i alla fall inte beställt i förväg.

Det är ett fint förord han har skrivit, hennes son. Jag vill citera det litet. Eller snarare ganska mycket (förordet är också många sidor långt):

There have even been times when I’ve thought that I would burn them. But that was pure fantasy. The reality in any case, is that the physical diaries do not belong to me. While she was still well, my mother had sold her papers to the University of California at Los Angeles Library, and the agreement was that they would go there upon her death, along with her papers and her books, as they have.

And since the contract my mother concluded did not restrict access in any important sense, I soon came to feel that the decision had been made for me. Either I would organize them and present them, or someone else would. It seemed better to go forward.

Lite så tänker jag också om Thunberg och Thorvall. Det finns ett utelämnande som är naket och sårbart, javisst. Men det finns oändligt med ömhet, beundran, respekt, ja till och med kärlek i Karin Thunbergs sätt att rota bland Kerstin Thorvalls papper. Som om vore hon en Thorvallsk dotter som letar bland moderns papper, kanske för att försöka förstå. Nog känns det ibland som om de riktiga barnen gav upp försöken att förstå – för det klandrar jag dem inte, långt därifrån. Inte tror jag det var lätt. Snarare svårt och en oändlig sorg.

Och Kerstin Thorvall själv, har såvitt jag vet sällan ryggat inför det nakna, sårbara, ömma och kärleksfulla. Men det är bara vad vi kan föreställa oss. Jag citerar återigen David Rieff:

I have often thought that one of the stupidest things the living say about the dead is the phrase ”so and so would have wanted it this way” At best it is guesswork; most often it is hubris, now matter how well intended.

Jag tänker även på detta med dagböcker som ska bli offentliga – Lars Norén – och den text jag skrev i ämnet då, den är väldigt läsvärd tycker jag. Nog finns det mer att hämta här och lära sig av, än det medvetet tillrättalagda effektsökeri som kommer sig av att man åtrår ett sommarhus i Provence.