”Fragile beasts” – Tawni O’Dell

Tawni! Vi gillar ju verkligen Tawni här på bokhora. Läs, och läs, och läs.
Hennes senaste heter ”Fragile beasts”, än så länge bara utkommen på engelska. Det är inte en vanlig Tawni. Så här brukar de vara: arbetslösa eller sk jobbutmanade individer som lever i rätt mycket misär och/eller fattigdom och har ungefär allt som går emot sig. Platsen för skådespelet är alltid nån före detta gruvstad där det inte finns någonting kvar längre, men alla som bor där är liksom fastgjutna ändå.
Det är konstigt att man längtar efter att läsa om sånt, men tom jag som annars inte är en misärläsare njuter av hennes böcker. Njuter förresten, förstå mig rätt. Det är ju eländes elände, men hon skildrar alltid människorna så himla bra så man kan inte värja sig.

Senaste Tawni däremot: en mycket mycket rik äldre dam, arvtagare till just det gruvföretag som figurerar i de andra böckerna, som en dag får två tonårspojkar på halsen. De är de rätta Tawni-figurerna. Mamman har dragit med lillasystern för tre år sen, innan det var det ett jävla liv mellan henne och pappan. Nu är det pappan (alkoholiserad vaktmästare) som tar hand om pojkarna. Kyle är fjorton och Klint sexton. Klint är dessutom en gudabenådad baseballspelare, stor stjärna i vardande, har redan börjat locka till sig agenter och collegeerbjudanden.
En dag kör pappan ihjäl sig i en olycka. Genom lite olika turer hamnar pojkarna hos den äldre kvinnan, Candace Jack. De är absolut inte släkt eller känner varandra, men hon blir övertalad att ta hand om dem.

Berättare är den yngre brodern och Candace Jack. Mycket bra så. Och det här är en bra bok, bara att den inte känns så som de brukar. Det finns eländes elände här med, det ska gudarna veta, och det blir så tydligt med Kyle och brödernas historia, men det är också flera andra saker. Tjurfäktning, fantastisk spansk mat, dyra bilar, överflöd, etc. Det är mjukare, känsligare, medel och överklassigare, snällare, hoppfullare, poshare. Jag vet inte faktiskt? De avsnitt jag gillar absolut bäst är brödernas före detta familj, och de där Candace Jack förundras och fascineras av hur de är (väldigt olika mot henne alltså på så många sätt). Tawni O’Dell glänser verkligen när hon mejslar fram sina uppgivna, desillusionerade, kämpande, bitchiga, hårda, Jante-drabbade människor. Ingen gör sånt bättre än henne. När Candace Jack träffar brödernas mamma och moster tex. Underbart. När Kyle tänker på vad hans ritande betytt för honom och varför föräldrarna var så emot det. Fantastiskt. Det är sånt jag vill ha! Däremot kan jag lätt skippa brev från spanska släktingar och hela den där tjurfäktningsbiten. Säkert intressant, men sånt kan väl andra skriva om? Det finns inte många som är lika bra på whitetrash och fattigdom och hopp i hopplöshet som Tawni O’Dell, som kan berätta den typ av historier som hon gör. Skomakare, bliv vid din läst. Snälla.

(PS. I Stockholm kan man låna den på Sture-bibblan.)