JoL och JoÖ har ofta svårt för kursiva mördare i deckare, alltså när man inte vet vem mördaren är men man får läsa kursiva avsnitt med hens röst och tankar under tiden som mordutredningen pågår. Har du några litterära no-no:s som får dig att sucka och bli så less?
Jessica
Böcker med mängder med fotnoter är inte någon favorit då jag inte kan låta bli att läsa samtliga och det ger en alldeles för hackig läsupplevelse. T.ex. som i Susanna Clarkes Jonathan Strange and Mr. Norrell som jag ännu inte ens läst ut fastän jag gillar själva berättelsen.
Johanna K
Jag har väldigt svårt för talspråk i böcker. Lite som i Lo Kauppis ”Bergsprängardottern som exploderade”. Om jag inte blir superfängslad lägger jag undan boken direkt.
Johanna L
Påträngande berättare, som ”ingen anade det då, men det här skulle bli deras sista lyckliga dag tillsammans”. Usch!! Samma gäller greppet en bok i boken, eftersom boken i boken brukar vara så himla dålig. Säg en sån man njuter av att läsa och inte bara skummar igenom?
Johanna Ö
Förutom kursiverade mördare – detta otyg – så gillar jag sällan brevinslag, helst om de inte följer huvudhandlingen tillräckligt väl. T ex i Marian Keys ”Är det någon där” när Helen och Mamma Walsh skriver brev till Anna. Gillar inte!
Svara i kommentarerna!
34 kommentarer
Johanna L: ”Tony & Susan” av Austin Wright har en fantastisk bok i boken!
Läser Wennstams Dödergök nu och även om mördaren inte är okänd där (eller så är det nån twist så man ska tro att man vet vem det är) så är hans tankar kursiva. Likadant i Läckbergs Sjöjungfrun. Vet inte om jag gillar det eller inte.
Men nåt som jag verkligen hatar är när läsaren får vissa ledtrådar i en deckare som polisen inte vet om, och så vet man saker som dom inte vet och bara går och vääääntar på att dom ska få reda på det snart så dom kan lösa brottet herregud. Det gör mig otroligt frustrerad. För ibland är dom där ledtrådarna nästan hajlajtade.
”Kursiverade berättare/mördare” kan jag tycka är bra eller dåligt beroende på hur väl de är skrivna och vad de säger.
Saker jag aldrig gillar (tack för påminnelserna):
– talspråk, särskilt på dialekt
– ”föga anade han att det var sista gången…” Speciellt Ian McEwan, som jag annars gillar, använder det greppet väldigt klumpigt.
– nedskrivna sångtexter när jag inte kan melodin. Det kan vara för att jag inte kan sången, eller för att författaren har uppfunnit den. Fast ibland är de förstås fantasieggande.
Usch för kursiva mördare, ”hade jag bara vetat” (mkt vanligt hos t ex Maria Lang med efterföljare) samt personer som inte bara säger saker utan suckar,stönar,viskar,fnissar och gråter fram sina repliker.
Apropå bok i boken så tycker jag att det funkar i Murakamis senaste. Man blir lite nyfiken på den där Luftpuppan. Men kanske mest för att man inte får läsa några långa avsnitt ur den.
Eller får man?
Mystiken är total inför tredje delen!
Namn- och företeelsedroppning, som i Louise Boije af Gennäs senaste bok till exempel.
Jag har otroligt svårt för talspråk, speciellt på dialekt (Amerikanska södern).
Sen så tycker jag att om en bok är översatt så ska de översätta ALLT. Jag tänker då på att mångs Ryska författare blandade in franska, och många engelska översättningar har bara lämnat franskan kvar – och ingen fotnot. Varför då? Jag blir ju tvungen att googla fram översättningen och det hatar jag. Iof gäller detta även böcker på orginalspråk där karaktärerna börjar prata ett annat språk lite hux flux, och det inte finns någon översättning. Hur har man tänkt då?
Som i ”Jane Eyre” där Jane och Adele har långa dialoger på franska och man måste bläddra 200 sidor för att hitta översättningen i slutet av boken och sedan hålla koll på vilket franskt stycke man precis läst så att man får rätt översättning.
Jag trodde inte heller att jag gillade talspråk och dialekt, men föll pladask för The Help (Niceville på svenska) av Kathryn Stockett som utspelar sig i den amerikanska södern på 60-talet.
Kursiverade insprängda poem hoppar jag (man?) över i en berättande text. Kommer tyvärr inte på något bra exempel i en hast men tror aldrig jag stött på något exempel som fångat mig efter att ha läst första ”avbrytande” raden.
Johanna Ö: Dock är detta greppet nästan taget till fulländning i Stig Dagermans ”Bränt Barn” som ju får hela sin karaktär genom Bengts brev till sig själv. Men håller med oftast blir det pannkaka!
Dikter, lyrik, sångtexter och annat rimmande läser jag aldrig.
Tänkte på det där med en ”bok i boken”. I seriealbumet Watchmen finns det en serie i serien som faktiskt är suveränt bra.
En bra bok i boken, en av de få jag läst i vart fall, är i Garp och hans värld.
Jag avskyr att läsa om karaktärernas drömmar. För långa sekvenser där drömmar beskrivas hoppar jag över. Usch!
Absolut no-no vill jag inte säga att det är, men generellt så har jag svårt för böcker som är skrivna i presens.
Tycker precis som nån annan väldigt illa om oöversatta partier. Några ord på franska och latin, då känner jag mig generad och obildad.
Avskyr egentligen talspråk och dialekter. Ändå är ”The Help” och ”Adventures of Huckleberry Finn” riktigt fantastiska böcker och ”Utvandrar”-sviten något av det bästa svenska jag läst.
Nej, klarar inte heller av bok i en bok, Margaret Arwood’s ” the Blind Assassin” var oerhort frustrerande. Skummade igenom den ” fiktiva” boken. Samma sak med langa stycken lyrik eller brevvaxlingar. Gav nastan upp A S Byatt’s ”Possession”, det blev sa seeegt med all viktoriansk poesi till slut.
Jag gillar ju inte olika tidsplan, (se min kommentar nedan) men i just Possession tycker jag att det fungerar. Men de långa dikterna skumläste jag… ;)
Ni får ursäkta men den här sidan verkar vara massa kritiskt ordbajsning för att trycka ner precis varenda populär bok som någonsin har skrivits. Läste en rescension om ”Den förlorade symbolen”, sedan ögade jag igenom andra och märkte att det bara var mer gnäll.
JoK påpekade att Melina Marchetta ju faktiskt har en bok i boken i Jellicoe. Hade inte ens tänkt på det, men den är nu mitt undantag som bekräftar regeln. Och dessutom ännu ett bevis på hur fantastisk hon är, för den boken i boken är långt ifrån tafflig och trög.
Just för tillfället stör jag mig lite extra mycket på poliser med fåniga smeknamn. Ett enstaka, javisst, men som i Gerhardsens senaste: Loddan, Gäddan och Mörten. Det känns alldeles för konstruerat och jag tvivlar starkt på att detta är kutym inom poliskåren.
Håller med om att Gäddan är ett galet irriterande smeknamn.
En bok i boken som funkar bra är Den blinde mördaren av Margaret Atwood. Det var dock ett antal år sedan jag läste den, så kanske inte tycker likadant nu. Blev plötsligt sugen på att läsa om den.
Böcker med Cliffhangers där man vet att det inte blir någon fortsättning.
1. Karaktärer vars namn börjar på samma bokstav, speciellt om namnen är lika långa som t ex Caroline/Catherine, Matt/Mark. Gör det svårt ibland att hålla reda på vem som är vem, speciellt i början av en bok.
2. Böcker skrivna i presens.
Jag har fått mer och mer svårt för olika tidsplan i varannat kapitel; att en berättelse i dåtid varvas med berättelsen i nutid, gärna för att ”förklara” och skapa ”anledning” till händelser i nutid. Det är ett grepp som ju gärna används i deckare, till exempel. Camilla Läckberg och Ingrid Hedström använder detta flitigt. Nä, fy vad jag är trött på det!
Kursiva mördare är värst.
Har svårt för långa mailkonversationer som återges i vissa chiclitt-böcker.
Jens Lapidus namedroppande av bloggare och fyrtioelva klädmärken i senaste boken är rätt påfrestande.
Håller helt med om talspråk, det fungerar väldigt sällan. The Help tyckte jag dock att det fungerade i, när man vant sig vid hemhjälpens breda södersnack :)
Meningar som sträcker sig över halva sidor, och som när man läst slut på meningen så minns man inte början. Funkar väldigt sällan och jag slutar t.o.m. läsa sådana böcker.
Är också lite allergisk mot för tydliga beskrivningar av personer som ”Smärt, mörk, ångande av sex appeal, den arketypiska fransmannen.”,
Håller med om bok i boken och talspråk med följande undantag: Boken i boken i Spelkortsmysteriet… Och Kerstin Ekmans talspråk i Vargskinnet-trilogin. Det är fan helt enastående bra skrivet tycker jag. Fast man inte alltid fattar ens.
[…] är lite sen, men vill ändå haka på Bokhoras förra fredagsfråga om litterära no-no:s. När det gäller kursiva avsnitt så ska det mycket till om det ska lyckas. Det krävs mer av […]
Jessica – har du läst Idéernas grotta av José Carlos Somoza? En deckare som utspelar sig under antiken och där fotnötterna har en helt avgörande roll. Smart utan att vara svårläst och klart underhållande. Svenskans rec: http://www.svd.se/kultur/snillrikt-romanbygge-med-filosofiska-gator_153550.svd