Så här: Gittan går ju i förskolan, men Hjördis fick inte plats på någon förskola så hon är hemma med Puma, som är barnflicka, och två bebisar som kanske är Hjördis småsyskon, men annars kan vara dagbarn. Det spelar inte så stor roll. De är kuliss.
Gittan är verkligen inte min favorit bland Pija Lindenbaums böcker, men fårskallarna är ganska kul. Älgbrorsorna är det inte. ”Gittan gömmer bort sej” blir nog ingen ny Lindenbaum-favvo, men det beror på att de andra böckerna är så himla bra. Jag älskar ”När Åkes mamma glömde bort”.
Gittan hänger alltså hos Hjördis, som är hemma med Puma och två bebisar. Hjördis är rätt jobbig och ärligt talat tycker jag inte att Gittan ska leka med henne. Jag tycker att Gittan ska leka med Nils. När bebisarna ska sova anstränger sig Hjördis till det yttersta för att de ska vakna och Gittan pussar mest deras fjuniga huvuden. Ändå är det Gittan som får skäll av Puma och som blir så ledsen över skället att hon springer hem och gömmer sig i garderoben.
En gång bet jag dagmammans son i örat. Vi satt bakom soffan. Jag tror att det handlade om uppmärksamhet. Jag var nog äldre än Gittan då, men jag hade gärna haft en garderob att gömma mig i. Jag menar: visst kan man känna igen sig i ”Gittan gömmer bort sej”. Man kan känna igen sig i att saker och ting går överstyr och att en vuxen, som inte har sett hela förloppet och inte vet allt kommer in och är arg och så får man skäll och man blir ledsen för att man tycker så mycket om den vuxna, för att man blir rädd, för att man skäms, för att man tycker att den vuxna är orättvis. Allt det handlar ”Gittan gömmer bort sej” om.
2 kommentarer
Jag älskar Pija Lindenbaums böcker. De är underbara, påhittiga med härliga illustrationer.
Min son ÄLSKAR När Åkes mamma glömde bort. Kenta och barbisarna är en annan Lindenbaumfavvo.