Hej, spana in tonårskillen!

Helena von Zweigbergk och Cilla Naumann har kommit ut med varsin riktigt, riktigt bra roman i år, och den gemensamma nämnaren: tonårskillar.

I ”Anna och Mats bor inte här längre” av Zweigbergk så är det paret från ”Ur vulkanens mun” som bestämt sig för att gå skilda vägar (tack och lov!!), och förutom huvudpersonerna Anna och Mats finns ju barnen Molly och Sebbe som i högsta grad påverkas av det beslutet. Berättarperspektivet ligger hos Anna och Mats, och via deras blickar och tankar kommer barnen fram. Det är så på pricken hur 14-årige Sebbe blivit tonåring. Han säger aldrig vad han tänker, visar inga reaktioner, suckar och tycker alla är jobbiga, ger sårande blickar. På sidan om står hans föräldrar med varsin galopperande frustration och vet inte hur de ska nå honom eller vad de kan och får göra för att inte åstadkomma övertramp.
Det är superbra.

I Cilla Naumanns ”62 dagar” är det tonåringens perspektiv, Tom, och nu är det hans ögon som tittar på de jobbiga föräldrarna. De säger fel saker, tuggar äckligt, frågar fel, tjatar, är pinsamma och asjobbiga på alla sätt, fattar aldrig någonting. Mitt i allt kan Tom stanna upp och tänka på hur det var förr för bara några år sen, vad familjen gjorde då, hur annorlunda hans storebrorsa var, hur saker kändes. Det där tillståndet det aldrig går att komma tillbaka till, det är förbi. Vemodigt men nödvändigt.
Och lika superbra.

Nu kommer väl knappast tjuriga 14-åriga killar att läsa ”Anna och Mats..”-boken, men om de gjorde det så skulle det vara en perfekt byteshandel. Föräldrarna tar ”62 dagar” och barnen tar ”Anna och Mats”. Resultatet blir att alla förstår varandra lite bättre. Gissar jag.

”62 dagar” är på etiketten en ungdomsbok, men apropå bokmässepratet om att vuxna visst kan läsa såna så vill jag å det varmaste rekommendera just den här. En tunnis på 143 sidor, luftigt skrivna, och ändå är det så mycket innehåll. Jag älskar Naumanns brorsor, Tom och Erik, älskar att se deras samspel, få Toms tankar, inblickar. Fantastiskt fint och så typiskt hennes romaner; vanliga relationer, vanlig vardag, men så mycket liv i det. Och språket, lyhördheten! Och sen när spänningsmomentet kommer in och spetsar till allting, åh! Jag blir till och med förtjust i den tråkiga polisen. Jag tror det är Cilla Naumanns bästa. Den här går man och tänker på länge efteråt, den känns.
Och en till apropå gällande den – böcker för killar. ”62 dagar” är perfekt. (Och den är fristående fortsättning på ”Kulor i hjärtat”.)

När folk frågar vad jag gillar att läsa brukar jag alltid svara ”vanliga realistiska romaner som utspelar sig i nutiden”. Exakt typ dessa.

Läs måndagsmötet med Cilla Naumann.