”Jag tror jag älskar dig” – Allison Pearson

Jag läste Allisons Pearsons ”Jag tror jag älskar dig” förra helgen, och sen dess har jag försökt komma på vad jag tycker om den. Har inte riktigt lyckats, jag är fortfarande kluven.

Den består av två delar, i första så är huvudpersonen Petra tonåring på 70-talet i Wales och fullständigt komplett galet förälskad i sångaren David Cassidy. Hon delar detta sinnestillstånd med några miljoner andra unga tjejer världen över men Petra är verkligen, verkligen förälskad. I tillägg till David Cassidy och hur jakten på honom, så att säga, yttrar sig, handlar det om relationerna med hennes närmaste kompisar och om hennes mamma och pappa.

I andra delen är Petra vuxen, kring fyrtio, och bor i London. Det börjar med mammans begravning. Bredvid Petra i kyrkan sitter hennes man och dotter. Mannen har nyss lämnat dem och flyttat in på en husbåt med sin älskarinna. Petras pappa har dött tidigare och nu när mamman också är borta och mannen otrogen, ja, det blir en livskris för henne.

Förutom Petra så handlar det också om en ung skribent och litteraturvetare, Bill, som motvilligt börjar jobba på ett David Cassidy-magasin på 70-talet, ett jobb som han tycker är för skämmigt att berätta om för tjejer och vänner. Även Bill får man möta i nutidsdelen.

Det som gör mig kluven är att jag till stora delar tycker att det är en fin, varm, smårolig och småcynisk roman, men att den är för lång och spretig. Hela första Cassidy-delen tex. Ja, det är en bok som handlar om idoldyrkan så det är klart idolen måste vara med, men stryk minst hälften? Poängen hade ändå kommit fram. I andra delen, när Bill ser tillbaka på sitt liv och skriver sina memoarliknande texter – stryk allihop. Det är så många såna avsnitt där jag tycker tempot segar ner eller blir stillastående. Jag gillar Petra, och Bill, och jag gillar tonen och tycker Pearson får till det himla fint och fiffigt ibland, framförallt i andra vuxnare delen. Men sen kommer de där sjoken av text där jag bara vill greppa en rödpenna och kryssa över. I mitt tycke, en roman som inte känns helt färdigslimmad.

Pearson har också en konstig tendens att ibland helt omotiverat lämna sitt tempus som är presens i andra delen och glida över till dåtid, samt att vid enstaka tillfällen lämna sitt point of view som är ur Petras synvinkel och lika omotiverat bli allvetande berättare. Det här är bara små petitesser, men jag hakade upp mig på det när jag läste och det förstärkte min ’inte färdig än’-känsla.
Slutomdömet blir bra men lite irriterande och det är synd, för den hade säkert kunnat bli bra bra.