… för det är ju vad jag hoppas på sen när era biblos köpt in eller när ordrarna från bokhandlarna anlänt och ni hunnit läsa. Då kommer ni tillbaka hit. Och supersuperroligt med alla napp! Jag älskar bokhora, del 231.
Hoppas nu också att ni inte blir besvikna!
Vill man bara ha lite allmän, icke-spoilerfylld info om boken så kolla här, vill man diskutera hejvilt och avslöja rubbet, håll er till detta inlägg.
SPOILERS
Vad tyckte ni om de kursiva? När började ni fatta vad det var? Var det för krångligt upplagt eller var det bra?
Jonah Griggs och tågstationen!! Jösses, det var faktiskt mycket oväntat, eller hur?
Raf och Chaz, så fina! Picklesöverlämnandet på McD, älskar den scenen. Så exakt. Och sen när Griggs beställde frukost till Taylor.
Jonah Griggs igen. Säg vad som helst om honom och jag spinner vidare?
Ben Cassidy!
Hmm, nu listar jag bara massa saker jag gillar tydligen, och det kan ju bli allt… Men älskar som sagt hur historien är uppbyggd och hur lite man fattar i början. Och älskar dynamiken mellan karaktärerna, och det lilla vardagliga. Som när Taylor får lära sig frasen your mother. Sweet! Och de små tjejerna Jessa och Chloe P. Och när Taylor följer med Raf på 21års-partyt. Oooh.
Ja, eller vad reagerade på / gillade ni? Varför blir man så hookad? Tyckte ni den var trovärdig?
Om det är så att någon inte gillar, motivera noga noga varför! Fast, skämt åsido, vad är problemet?
30 kommentarer
jag läste nyss ut den och kan bara instämma i superlativen!
lite förvirrande var det kursiva i början, men jag tyckte inte att det störde ändå (fast kanske att jag var lite mer motiverad eftersom jag läst din recension innan jag började?). vissa delar tog längre att fatta än andra; att jude var the brigadier var till exempel tydligt långt, långt innan taylor fattade, att jessa var fitz dotter var lite mer oväntat.
ja, jonah… vad ska man säga om jonah? bara ja, åh suck. jag är inte en sån som brukar crusha så värst, men jonah… jotack!
trovärdig kan jag väl inte påstå att den är direkt, men realism är väl lite överskattat ändå. eller, låt mig förtydliga: inom bokens ramar slukas jag och köper jag allt direkt utan att fundera, men nu när man kommit upp till verkligheten igen kan man ju vara mer kritisk.
som alltid är det ju svårt att sätta fingret på vad som är hooken egentligen. taylor är fin, tycker jag, och hon tar sig in i hjärtat utan att för den skull vara på nåt sätt perfekt. mysterierna driver framåt. jonah, igen. och de flesta karaktärerna egentligen.
okej, det här blev inte så värst konstruktivt kanske, mest: ja! bra! ;)
Det tyckte jag var lite irriterande, att man fattade så långt innan Taylor att the Brigadier var Jude, jag menar, hon tror förr att han är en seriemördare? Hmm.
Åh, första inlägget, roligt roligt!
Jag måste säga att jag var mkt mkt sen på att ta Jude/The brigadier, däremot lite snabbare på Jessa/Fitz. Tror helt enkelt att jag var ofokuserad på de kursiva så la inte saker på minnet så noga där. Jag ville raskt komma igenom dem för att få mer Taylor och Jonah… Speaking of who, men eller hur!! Man blir ju ledsen att han inte finns på riktigt. Älskar det där rättframma, direkta, ääälskar.
Funderar på Taylor och Hannah dock, att Hannah hela tiden varit så hemlighetsfull. Det känns lite mindre trovärdigt, att Taylor liksom nöjt sig, men i det stora hela. Well. Man köper det som du säger.
Jag måste säga en till fin sekvens, när Raf och Taylor ska sno Chaz bil och blir upptäckta, och sen när de börjar ta sina små turer. Åååh.
PS, kolla denna länk där inlägget handlar om Hungerspelen men där kommentarerna glider direkt in på analys-värdiga scener i Jellicoe:
http://www.foreveryoungadult.com/2011/04/14/extremely-scientific-swoon-analysis-the-hunger-games/
(Jag håller med om alla de scenerna.)
Åh, tack så mycket för att du fick mig att upptäcka FYA! Förstår inte hur jag kunnat klara mig så länge utan deras sällskap. Swooning förtjänar att tas på allvar :) (Och de hade en Ben vs Noel-analys som timar mitt omseende av Felicity…)
Mina nya bästa vänner!
Clarisa sa: Men precis på slutet kom jag på att jag missade en ganska stor grej! Hur en viss person dog? När fick man veta det????
Jag: Menar du Taylors pappa? Han satt ju skymd i det där stora trädet när Fitz kom tillbaka för att skjuta ner den femte burken som han missat. Ett mycket olyckligt vådaskott alltså.
Tyckte verkligen att boken var något utöver det vanliga. Älskade att man inte visste något i början, att man fick veta lite i taget.
Taylor gillade jag också på en gång, lite hård men snäll mot sina flickor, kanske lite Katniss över henne?
Men hårt att Hanna inte berättade för Taylor att de hörde ihop, att de var familj, så att hon slapp vara så orolig för vad som skulle hända när hon gått klart skolan.
Krigandet var så roligt!
Kom också på att Brigadier och Jude tidigt men Jessa och Fitz lite sent.
Raf och Chaz superfina också.
Mycket känslor, mycket gråtande överallt, det gillade jag supermycket.
Realistiskt eller inte, det är ingenting som jag tänker på.
<3 Jonah är verkligen en dröm, den bästa killen på länge, så fin och hela tiden rak med sina känslor! Det var fint när Chaz sa till Taylor att hon inte skulle vara ledsen när Jonah skulle åka hem eftersom "Vi kommer att känna honom resten av vårt liv" precis som de fem.
jomen jag håller med om hannah, varför säger hon inte bara som det är, att hon är taylors faster? kanske att det skulle leda till fler frågor, men ändå! samtidigt kan väl en förklaring till att taylor inte ifrågasätter så mycket vara att det finns rätt mycket hon inte vill komma ihåg om sin barndom.
håller med om att det finns paralleller till hungerspelen också, men mer än att taylor påminner om katniss tycker jag att jonah påminner mig om peeta! så konstant.
Nu har jag också läst! Förväntningarna var skyhöga, jag var säker på att bli besviken, men inte då! Jisses vilken bra bok, alltså.
Jag skulle kunna skriva en roman om allt jag gillar i denna bok. Språket! Personerna! Vänskapen! Alla ledtrådar! Apropå dem så var jag alldeles peppad att klura ut allt efter att ha läst om de kursiva avsnitten på förhand, så mina teorier var rätt vilda. Härligt när man sedan började få alla bitar att falla på plats. Gillade tempot i uppnystningen av alla mysterier.
Förhållandet mellan Taylor och Jonah gör mig alldeles lycklig. Och jag älskar att man inte får veta så värst mycket om hur de ser ut. Och jag är så GLAD att Taylor inte är en stereotyp tjej, men att det inte heller görs till en grej. Hon bara är, och det gör henne så cool.
Kan någon se till att den här boken blir översatt till svenska?! Jag vill kunna rekommendera den här i alla mina klasser! För åk 7-9 känns det som att engelskan är lite väl avancerad för många.
Tro mig, ”någon” har tjatat väldigt mycket om den till sin förläggare. ”Någon” har fått förläggaren att köpa den och lova att börja läsa asap. Hallå, ”någon” har tom sagt ”JAG översätter den!”. Så vi får se vad som händer.
Jag träffade Clarisa (kommentaren här ovan) idag och vi pratade om den, och då pushade jag lite för Ben Cassidy. Åh, gillar honom verkl! Och Raf såklart. Men Ben är så kul så kul. Tex när han blir utsedd till deputy och mimar ordet för sig själv ”deputy”.
Men Jonah är ju Killen. Over and out.
Läste till halv fem imorse och känner mig lite outsövd/rusig.
Älskar att folk vågar skriva såna här böcker! Flera lager, trådar som knyts samman…
Skulle Hannah ha berättat långt tidigare? Ja, det fanns väl egentligen ingen anledning att inte? Förutom komplexa sorgfyllda anledningar. Men precis som jag skulle ha föredragit om Webb inte dött – det hade inte blivit någon fantastisk historia då.
Det sorgliga. Sam. Mycket. Men när jag verkligen började gråta var märkligt nog när det avslöjades vem seriemördaren var.
De roliga detaljerna mitt i all trasighet! The Mullet brothers! Kenny Rogers! Näsduken!
Ben! Som bara kommer dela säng med Taylor medan Jonah har ”men’s business” att styra med.
Och Jonah? Förutsägbart nog hade han mig at hello. Eller i alla fall med ”Just breathe…”
Den scenen med Ben och Taylor och men’s business, fnissar fortf, och sen när Jonah dyker upp på kvällen efter det och är så störd. !!!.
Just breathe, mhm, också favvo. Inser att alla scener med honom är min favvo, så jag behöver inte ens välja mer.
Tur att du gillade boken!
Forever Young Adult – varsågod, my pleasure. Den där Ben/Noel-analysen är så jäkla bra. ”BOOM. CHECK THAT SCIENCE.” Tycker dom skriver svinbra på den bloggen + tar upp massa massa bra litt. Och teve och grejs. Du måste ju söka på Jellicoe där, för på den posten kan man tala om love in the air bland de som skriver och de som kommenterar. Precis som det ska vara :)
Nu har jag också läst och tokälskat! Har haft abstinens och läst om delar av boken flera gånger och bara vill inte acceptera att den är slut. Förrutom allt som nämnts ovan vill jag säga att jag älskade hur To kill a mockingbird vävdes in i historien. Alltid fint med litteraturreferenser och här till en av mina absoluta favoriter, och så himla bra gjort. ”Read to me mrs Dubose”, mhm, I like!
Det finns inget krav på att vara nyskapande i sina kommentarer, man kan bara ”den är bäst, ingen protest!”. (Jag menar, se på mig.)
Är det fel att jag inte älskade Mockingbird när jag läste den? Tyckte bara ok. Vet inte varför. Samma med Catcher in the rye, Glaskupan däremot, den talade till mig.
Men oavsett det, JA, det är så fint när förf väver in andra böcker i sina verk.
Jag läste faktist om sista 1/3-delen igår, för vid tidigare omläsningar har jag varit mest i mitten. Men nu Sydney-resan och branden och Jude och allting. Jonahs och Taylors natt. Så. Himla. Fint.
(Nu gjorde jag det igen.)
Åh, måste bara säga att deras natt fick mig att fälla några tårar på bussen till jobbet halv åtta på morgonen.
ÄLSKADE boken – that’s all!
Diskussionen verkar ha svalnat men jag måste bara kommentera denna boken. Var förståss lite skraj att den inte skulle va sååå bra och först var jag ok visst det är bra. Sen när hon dränkte katten kändes det i magen och jag var livrädd att det kursiva inte skulle höra ihop med Taylor. O när de bestämde sig för att göra inbrott på polisstationen så kändes det i hela kroppen. Var lite inne på att Ben skulle höra ihop med Fitz. Var inte riktigt med på det med postmannen. Läste sista tredjedelen lite för hackigt så får nog ta den ett varv till. Tack för tipset!
Det är snart en månad sen jag läste JR första gången och jag har inte läst om den (jag vet, hur har jag kunnat låta bli?!) men den har stannat kvar ändå. Just nu kan jag inte släppa det där med att räkna till tio men fortsätta till elva.
Meh! Tänkte klicka på kassan i adlibris med en välfylld varukorg och så har Jellicoe Road tagit SLUT! Undrar VERKLIGEN vems fel det är… Bokhora borde få provision från näthandlarna.
*trycker muttrande på ”bevaka” istället*
Det är ju fantastiskt!! Och störigt såklart, men ändå, blir så glad!
Måste ju säga att jag fattade NOLL i början. Jag försökte desperat passa ihop det kursiva med resten vilket bara resterade i fullkomlig förvirring! Men när man börjat komma en bit in i nutidshistorien och den kursiva börjar hänga ihop mer, då! Då jäklar! När jag väl hade nått den punkt då Jonah (suck!) och Taylor kysser varandra första gången, då var jag fast och det var bara att streckläsa… Konsekvens: mycket pluggande imorgon…
Annars tyckte jag dock inte om slutet fullt så mycket. Boken började förvirrande, blev sedan bättre och bättre tills den blev alldeles underbar, men sedan tyckte jag att den planade ut lite mot slutet… Absolut inte dåligt, men på samma gång lite för bra, och lite för… jag vet inte riktigt. Något saknades, bara jag som tycker det?
Passande nog blev jag sjuk och JR låg och väntade på att bli läst. Har nu sträckläst klart på soffan. Åh, jag älskar magkänslan jag får. Kommentaren om genomskinliga nattlinnen… Mhmm. ”Don’t make look…” JL, allt du hyllar sväljer jag med hull och hår. Det känns tryggt.
Okej. Nu har jag läst och…jaha? Den var väl sådär. (Vad är det för FEL på mig?)
Gillade inte Taylor, psykovarning på den tjejen – tänker på kattscenen som jag läste med min katt bredvid mig.
Avskydde Jonah, som spöar på alla urskillingslöst, även de mindre. Har han inte lärt sig något av farsan? Dessutom är han så dominant att det är Edward-varning på den killen. Fast EC verkar schysstare måste jag medge.
Har noll respekt för idioten Hannah/Narnie som faktiskt tar Taylors crackhora- morsas ord till sig (hon har redan en mamma, så jag vill inte att hon får en till, typ). Hur man kan göra så mot ett barn, det förstår inte jag. Och att Taylor inte säger något om det heller…
Swoon-känsla? Men var?! Jag skämtar inte! Första kyssen höll jag på att missa, så tråkig var den. Och sexscenen? Vilken kille kan ha sex med en tjej som grinar hela tiden? Usch!
Slutet var jag inte helt nöjd med heller, alldeles för sockersött på något vis för att passa ihop med övriga berättelsen.
Fast jag gillar kringhistorien med Raf och Santangelo. Och Ben med. Och det kursiva. Och inte gissade jag på Jude/the Brigadier heller. Sådant tycker jag om. Och så tyckte jag om språket! (Ser ni? Jag är inte helt fördärvad!) Jag hade gärna sett att Sam blivit räddad också.
Jag har många bättre alternativ till alla teman i den här boken; Fattig och misär-realism med uppfuckade föräldrar – Tillerman-serien (Dicey, tusen gånger tuffare – hon har inte råd att vara som Taylor. Jeff! Swoonkänsla, utan något som helst sex); australisk natur – John Marsden såklart!; Fantastiskt par och personer som jag älskar – Peeta och Katniss; Skola med konstig Hannah och hemligheter i det förflutna – ”Special Topics in Calamity Physics”, jag fattade inte hälften och ändå kände jag mig smart; Swoon-känsla – världens bästa hångel är nog fortfarande Shane Collins i Morganville.
Allvarligt hörni. Hata mig inte nu. Jag ville så gärna hitta en fantastisk berättelse, men det här var helt uppenbarligt inte den, inte för mig. Fast jag är glad att alla ni hade en fin läsupplevelse! Mer tips vill jag gärna ha!
Flämt! Ja, vad är det för fel på dig?
Jag ska inte gå i svaromål på alltihop, men sexscenen – de var ju båda två helt utmattade och i mycket stort behov av varandra. Inte som att JG utnyttjade och låg med henne och hon låg och grät förtvivlat under tiden men det sket han i. Jag tror han grät också. (Nej, det står inte i boken, men innan gjorde han, så jag tolkar det så.)
Jag hade också mina dubier kring Jonah när Ben Cassidy kommer tillbaka uppspöad och trasiga fingrar, precis som du. Men så fort Jonah var med, alltså, vilken kille!! Blev förälskad på stört, kyssen utanför födelsedagen! Scenen vid/i trädkojan!
Men en förälskelse med lite bismak p.g.a. övervåldet mot Ben, lite ursäktades det när han bad om förlåtelse, but still.
Jag håller med om en hel del av förebråelserne L hade mot karaktärerna – Jonahs övervåld, Hannah som gick med på att inte vara mamma åt Taylor, och Talyor själv som onekligen har vissa psykopatdrag; men själv upplevde jag (i synnerhet efter att ha läst om) att detta var en lite undangömd del av handlingen; hur många av karaktärerna är väldigt trasiga och inte alls klarar av att bete sig helt bra, fast de försöker. Ta Taylors utveckling tillexmpel. I början känns hon så känslomässigt avstängd; konversationen med Hannah, hur hon hon pratar med de andra skoleleverna som också anklagar henne för att bara bryr sig om sig själv och vara socialt inkompetent, hur illa hon behandlar snälla Raf, Ben och Jezza… hon känns så skadad (vilket hon ju mycket riktigt är). Och hur det sen börjar brista totalt när Hannah drar och hon inte försår vad som händer. Hon känns verkligen mycket nära att bli galen och tappa greppet; låter katten klösa sönder hennes armar, dränker katten, är elak. Och när Jonah ber henne om och om igen, att inte bli galen..
Och sen tycker jag även att man kan se hos Jonah och framförallt Hannah att de har en hel del problem. Både att Hannah går med på att inte behandla Taylor som sitt barn, och att hon drar iväg i flera veckor utan att höra av sig när hon vet att Taylor är instabil är ju fruktansvärt. Hade inte Taylors vänner räddat henne igen och igen hade hon antagligen dött. Men det visar sig ju sen att även Hannah har en mycket tragisk livshistoria och kanske inte klarar av att göra bättre än så?
Jag älskade den! Fantastisk!
Jag fortsätter på denna tråd sisådär ett år senare, men måste bara få skriva av mig om den här helt fantastiska boken!
Jag tycker framför allt att Taylor är intressant, älskar att hon är så labil och stark samtidigt. Påminner väldigt mycket om Ellie i Marsdens Imorgon när kriget kom-serie, som är en av mina absoluta favoriter både när det gäller litterära karaktärer och ungdomsböcker i allmänhet. Jellicoe Road och Imorgon när kriget kom har ju för övrigt en massa likheter: naturens roll – hur ungdomarna liksom lever mitt i den på ett särskilt vis, kriget – även om det är på helt olika nivåer, relationerna – behovet av varandra. Så mycket likheter, men det känns absolut inte soma att Jellicoe Road är någon efterapning.
Och ja, Jonah! Jag tycker åtminstone att han verkar mycket mer sympatisk än Chaz, alla gånger! Jude däremot, mycket obehaglig! När Taylor gömmer sig på vinden i Hannahs hus till exempel. Kunde han inte ha uppträtt på ett lite mindre seriemördaraktigt vis?
Älskar också alla små detaljer, som Taylors astma. Det gör henne så mänsklig på något vis.
Jag sträckläste den under en bussresa, och ville direkt börja om när jag läst ut sista sidan! Hängde dock inte riktigt med på slutet, när Webb blev nerskjuten ur trädet. Men Marchettas sätt att överlåta så mycket åt läsaren, hur bra som helst! Är egentligen bara en grej jag inte är helt på det klara med – när Taylors cykel försvann och kom tillbaka. Vem var det? Fick man reda på det? Ska helt klart läsa om den så fort jag får tid!
Nu har jag också läst. Tyvärr tycker jag inte riktigt att den förtjänar den extrema haussen som den fått. Det är en bra och välskriven bok, visst, men SÅ otroligt smart och fantastisk var den inte. Redan under den första tredjedelen började jag förstå vartåt det barkade. Känner heller inget behov av att läsa om den saker och ting föll på plats allteftersom tycker jag.
Två grejer som jag inte gillade var Hannahs relation till Taylor under hela Taylors uppväxt. Hannah hade lovat Tate att inte bli som en mamma för Taylor men ärligt talat vad är det för ett helt obegripligt dumt löfte till en psykiskt instabil och nerknarkad person? Det vettigaste för Hannah hade väl varit om hon hade stridit för vårdnaden om Taylor och skapat en ny familj tillsammans med henne, inte hållit henne på avstånd under hela hennes tonår och låta henne växa upp med en känsla av utanförskap och ingen tillhörighet pga något puckat löfte.
Och detta mjäkandet för Tate som blev emottagen med öppna armar fast hon varit en svikare och riktigt vidrig och dålig förälder rakt igenom. Näe. Hade jag varit Taylor hade jag sagt tack och hej till båda de där.
Men vem var seriemördaren?? En brevbärare – framgick det vem det var? Det missade jag i så fall.
Ah – en snabbkoll på wikipedia gav svaret på vem seriemördaren var.