Måndagsmöte: Mats Jonsson

Idag träffar vi serieförfattaren och redaktören för Galago Mats Jonsson som i dagarna kommer ut med ”Mats kamp”.

Mats Kamp skildrar ju rätt många år av ditt liv, men hur lång tid har du jobbat med den? 

Den gick egentligen ganska snabbt att göra. Jag ritade prologen i november 2009, och var sedan tjänstledig hela våren 2010 för att arbeta med Mats kamp. Men det var svårt att riktigt komma igång, och under hela året fick jag bara ur mig drygt 50 sidor. På nyårsdagen i år drabbades jag av den fruktansvärda insikten att jag måste rita 140 sidor på sex månader, och det utan att vara tjänstledig. Att rita en sida tar mig ungefär åtta timmar, och då tillkommer manusarbetet samt scanning och fixande i Photoshop, så jag höll ett fruktansvärt tempo. De sista sex veckorna gjorde jag ingenting annat än att rita, arbeta på mitt vanliga jobb, sova och sköta hushållssysslorna. Den sista veckan satt jag ensam i lägenheten och ritade 18 timmar om dygnet. ”Du förstår väl att den här boken MÅSTE bli en succé nu?”, sa min fru.
Så, ett och ett halvt år. Men då hade jag förstås funderat på boken och gjort anteckningar i två tre år dessförinnan.

Finns det några böcker som har förändrat ditt liv? Vilka och varför? 

Två så olika böcker som Joe Matts serieroman ”The Poor Bastard” och ”På spaning efter den tid som flytt” har betytt mycket för hur jag förhåller mig till det självbiografiska – vad man måste vara beredd att offra och var en gräns måste dras om man vill fortsätta att leva ett fullvärdigt liv som självbiografisk författare. PC Jersilds ”Efter floden” gjorde mig till kärnkraftsmotståndare. Ivar Lo-Johanssons böcker har hjälpt mig att försonas med min bakgrund och det liv jag valt. Inger Edelfeldts ”Breven till nattens drottning” fick mig att inse vilket kvasipäckel jag var på gymnasiet och fick mig att skärpa mig lite, även om jag fortfarande namedroppar Marcel Proust och så.
Men den bok som betytt mest för min utveckling måste vara Det bästas bokverk om andra världskriget, som jag slukade om och om igen från sexårsåldern och framåt. Det var där jag grundlade den fullkomligt irrationella kärlek till Sovjetunionen och det brittiska imperiet som egentligen går emot allt jag tror på, men fortfarande finns där. Än idag.

Förutom Mats Kamp, vad borde man inte missa på seriefronten just nu?

Eftersom jag arbetar på serieförlaget Galago ska jag låta bli att göra reklam för våra egna böcker. Men på de andra förlagen var väl vårens självklara fixstjärnor Daniela Wilks ”Banglatown” och Nina Hemmingssons ”Mina vackra ögon”. I höst är jag nyfiken på de nya böckerna av Loka Kanarp och Lina Neidestam, och givetvis Åsa Grennvalls kommande bok. Årets internationella händelse måste vara ”Paying for it” av kanadensaren Chester Brown. En konstnärligt högtstående men moraliskt mycket tvivelaktig självbiografisk serieroman om att köpa sex av prostituerade. Den är ett isande ärligt självporträtt som till sist får en att fråga sig om Chester Brown i själva verket är psykopat. Skrämmande, motbjudande och intressant.

Vilken var den senaste bok du läste och vad tyckte du om den?

Det som räddade min mentala hälsa när jag satt och ritade klart boken, var att jag lyssnade igenom George RR Martins ”A Song of Ice and Fire” som talbok. Utom ”A Dance With Dragons” då, förstås, som lägligt nog släpptes precis när jag lyssnat klart på de tidigare böckerna. Jag är gammal Tolkiennörd av guds nåde, men har egentligen aldrig läst någon annan fantasy i vuxen ålder. Men det här gillar jag väldigt, väldigt mycket. Storpolitik och intriger, enorma mängder blod och ben och smärta, humor, sense of wonder, ett fantastiskt karaktärsgalleri, cliffhangers efter varje kapitel… nej, jag gillar det inte. Jag älskar det.

Vilka böcker från din egen barndom kommer du/har du introducerat till din dotter?

En hel del serier, förstås – Tintin, Bamse, Mumin och Smurfarna, som hon är väldigt inne på just nu. Hoppas vid gud att hon inte upptäcker att det går en helt grotesk smurffilm i 3D på bio just nu, för jag vill verkligen inte se den. Nu när hon är fem år kan man också börja läsa mer textrika böcker med henne, i somras läste vi Bröderna Lejonhjärta och jag blev helt lycklig av hur hon levde sig in i boken. Hon var så rädd, men måste få veta hur det gick. En gammal favorit, Marita Lindquists mer socialrealistiska ”Vem tar hand om Kotten?”, tröttnade hon på efter två sidor, men snart hoppas jag att vi kan läsa ”Det susar i säven”. Jag är lite rädd för att prova den, för jag skulle bli så ledsen om hon inte tycker om den. Längst bort hägrar att få läsa Tolkien för henne, jag har berättat ”Bilbo” fritt ur minnet när vi åkt tåg, som en lång saga, men hon blev så rädd för Gollum att vi var tvungna att sluta.