Om att läsa andra darlings

Kafka på jobbet skriver bra om att läsa andra darlings. Darlingen i det här fallet är Johanna Lindbäcks ”Jellicoe Road”. Som jag också har läst ut nu. Som jag tvekade lite inför att börja läsa, eftersom den liksom inte öppnar upp dörren helt vanligt med ett vänligt ”kom in”. I början fattade jag inte så mycket. Det var en lättnad att läsa att inte ens JohL var med i början. Lite varningens ord bara om inledningen: förvirrande. Ta er igenom de första 50-60 sidorna och sen flyter det fint, skriver hon.

Hursomhelst då: jag ligger på en filt vid vattentornet och plötsligt händer det en sak som får mitt tonårshjärta att slå extra fort (ni som har läst boken fattar nog vad jag menar – det har med Griggs att göra). Jag kommer att behöva läsa ut den här ikväll, säger jag till Okapin. Och det gör jag. Och jag vet att den här boken hade jag gått ner i spagat av eller hjulat hela Storgatan i Hallsberg om jag hade läst den när jag var 17 år (eftersom jag inte är 17 år vrålar jag ut min kärlek på Twitter istället och somnar inte på minst två timmar eftersom jag tänker på Jonah och Taylor). Men jag känner inte att det är JohLs darling. Jag känner att det är min darling, att det är som att det är en annan bok alla andra har läst. Inte för att ingen annan har fattat (det är snarare jag som inte har fattat en del saker, upptäcker jag i spoilerinlägget). Känslan jag får av att läsa en bok som liksom slår undan benen för mig kan jag inte dela med någon annan. Ni förstår, den känslan går inte att beskriva. För mellan mig och ”Jellicoe Road” finns inga andra. När jag har läst den sista raden spelar det ingen större roll att hundra innan mig har älskat boken. Nu finns bara jag och ”Jellicoe Road”. Lägger du tassarna på ett exemplar, rekommenderar jag läsning varmt. Gör den till din darling.

Tydligen jobbar Melina Marchetta med att skriva om att skriva ett filmmanus till ”Jellicoe Road”, även om det inte fattats några definitiva beslut om att göra en film av boken. Vad nu det innebär. Jag skulle hursomhelst älska att se den på vita duken. Som gjort. I rätt händer skulle den kunna bli en riktig generationsfilm. Det är jag övertygad om.