Jag fick upp ögonen för Tana French under semestern då jag fick låna hennes första ”Till skogs” som var en av de första deckare jag läst på enormt länge. Dessutom gillade jag den verkligen. Så förstå att jag blev glad när jag fick hennes ”Okänt offer” i födelsedagspresent. (Jag har köpstopp på böcker tills dess att jag läst ut alla olästa böcker här hemma.) Men det som gjorde att jag verkligen gillade hennes första var att den inte alls kändes som en deckare som sedan skulle få en massa uppföljare utan som en helt avslutad historia. Nu löste French det på ett riktigt bra sätt, det är inte samma berättare i bok två. Och vad jag förstår: ytterligare en ny berättare i den tredje. Lite grann som Marian Keyes gör med systrarna Walsh. Riktig sträckläsningsvarning utfärdas.
Helena har skrivit en hel del om Tana French tidigare.
2 kommentarer
Fast det var väl det enda jag inte helt älskade med ettan; att det inte kändes som berätelsen var helt färdig (eller snarare att jag inte var klar med berättaren)…I övrigt är i alla fall de två första jättebra!
Det är den ofullständiga känslan med ettan som jag gillar, det känns realistiskt att det gamla fallet inte blir löst så som man hoppas (och är van vid i alla andra deckare), och samma sätt med tvåan, att berättelsen svajar och man inte vet vart den ska ta vägen. För sådant är livet, tänker den filosofiska delen av min hjärna, oförutsägbart, och inte alla gånger som klippt och skuret för en Hollywoodfilm. Ändå har vi alla något att berätta, något i våra liv som skulle fungera mellan pärmar på samma sätt.
I love Tana French, och Donna Tartt!