”The Carrie Diaries” – Candace Bushnell

Jag har alltid varit så nyfiken på Carrie Bradshaws bakgrund. De andras familjer har skymtat förbi ibland (Mirandas mamma som dog t ex), men inte Carries. Hon har varit så märkligt blank, helt utan bakgrund. Att hon var någon form av småstadstjej har väl stått klart, men inte så mycket mer. Någonting om att hon inte kom så väl överens om pappan tycker jag mig också minnas.

Klart man måste läsa ”The Carrie Diaries” då! Carrie innan hon flyttar till New York. Första delen finns på svenska. Jag läste dock på engelska, vilket bör noteras. Jag tycker inte att någon av Candace Bushnells tidigare böcker har fungerat särskilt väl på svenska, så nu har jag övergett översättningarna för originalspråk. Det är vissa ämnen som blir lite stolpiga på svenska, jag tror att det är för att t ex dejtingscenen blir krystad i svensk tappning, eftersom det amerikanska fenomenet fortfarande inte riktigt finns här (vi dejtar, men inte alls på samma sätt och inte alls lika naturligt, åtminstone var det inte så när jag kollade läget senast). Vill här få till protokollet att jag inte är någon språksnobb, tvärtom är jag lat och föredrar att läsa på svenska, men jag föredrar ju också kvalitet i läsningen så ibland får jag krypa till språkkorset. Vilket jag alltså gör med Bushnell.

Carrie Bradshaw skriver dagbok under tiden i high school. Carrie är väl runt de fyrtio i serien/filmerna, så om jag har räknat rätt borde det vara i slutet av åttiotalet någon gång, som boken utspelar sig. Det har lite betydelse, för jag tycker att Bushnell har gått lite 50-talsmoralisk bitvis och låter t ex Carrie vara oskuld väldigt länge i boken, trots att övriga tjejer ligger runt. Det sägs ingenstans, men det antyds att det är för att hon är så smart som hon håller på sig. Vettetusan alltså. Det kan ju vara för att blidka en amerikansk teenmålgrupp (eller kanske snarare deras föräldrar) som hon blivit väldigt präktigt gestaltad, men det passar inte på den Bradshaw jag känner och ändå bitvis älskar (åtminstone hennes skosamling).

Simning. Kan man tänka sig Carrie syssla med det? Nå, det gör hon i alla fall, i skollaget. Och hon skriver och är ganska egensinnig vad gäller modebiten förstås. Fast även här tycker jag det märks att det inte är Bushnell som gjort Carrie så fashion, utan Patricia Field. Det är inte några särskilt spektakulära outfits Carrie plockar ihop i den här boken, inte ens när hon gör sin egen ”Carrie bag” av en designerväska. Som hon fått av sin döda mor. För ja, Carries mamma är död och Carrie bor med sin pappa och två småsystrar (hon är definitivt en storasyster) i den här lilla småstaden.

Systrar! Borde inte de ha dykt upp i serien tycker man? Systrar är sådana tacksamma ingredienser när man ska skapa intrig. Helst som den minsta, egensinniga Dorrit, verkar uppvisa klart TV-mässiga drag. Hon stjäl bilar och rymmer till exempel. Lever ut som ett resultat av moderns bortgång. Dorrit skulle kunna ha blivit en utmärkt Sydney till Carries Jane.

Och pappan sen. Jag börjar plötsligt tänka på ”Fördjupade studier i katastroffysik”, det här med en professorspappa som är sådär tankspritt intresserad av sina barn. Så är Carries pappa. Men de är på god fot. Det är synnerligen irriterande att Bushnell här inte håller sig till seriemanus. Jag gillar inte onödiga glapp i berättelsen.

Carrie har ett par vänner som är extra viktiga. Lali, Maggie och The Mouse. Det här gänget mittemellan. Varken för coola eller för töntiga utan sådana som inte riktigt syns utan bara glider med och är liksom… utfyllnad. Så beskriver i alla fall Carrie sig och de andra i sin dagbok. Fast sedan förstår man att omgivningen kanske inte riktigt ser så på Carrie. Till exempel Donna LaDonna, skolans ”Queen Bee”. Carrie äger den där sortens mystiska coolness som bara vissa har, de man vet ska komma att gå långt, bli någon. Som man kommer att få läsa saker om och av. Som man blir avundsjuk på och avundsjukan tvingar en att göra saker. Till exempel stjäla en pojkvän. Allra helst om pojkvännen äger en sorts mysticism och återvänder till småstaden efter sejourer utomlands. (Paris! Vad är det med amerikanarna och den himla stan?) Med sådana frenemies behöver du inte så mycket annat.

Jag blir väldigt engagerad i läsningen. Hur töntigt det än kan tyckas så är SATC en viktig serie, på så många sätt. Jag såg om hela serien tidigare i år, det var mitt stora amningsprojekt. Och även om SATC 2 är en sällsynt usel film, så är det någonting med ettan… Jag grät floder. Det var förstås kombinerat med en tid i mitt liv… Nåväl. Jag vet att det är lite inne att tycka att Carrie är den svaga, töntiga i SATC, att många nu börjar i Team Miranda. Men för mig är det Carrie. Har alltid varit och kommer alltid vara. Så det är viktigt att det blir rätt. Tycker att Bushnell klarar det till ungefär 65%. Väldigt mycket är väldigt… Carrie. En hel del annat är det inte. Och det gör att boken inte klarar så mycket mer än att sega sig upp till ett genomsnittsbetyg.

Fast jag förlåter faktiskt Candace Bushnell allt som är som jag inte tänkt mig, för att hon snitsar till slutet så oerhört elegant. Jag fick lite gåshud då. Och väntar förstås ivrigt på nästa del.