The Melina Marchetta-experience

I vanliga fall när jag läser en otroligt bra bok så tänker jag ungefär ”Wow! Den här ska jag skriva om väldigt, väldigt positivt på bokhora!”. Och så gör jag det och babblar lite med såna jag träffar och stoppar undan / lämnar tillbaka boken sen.
Med ”Jellicoe Road”? Det ovan + inte kunna hålla tyst så tjata vidare på twitter och facebook + inte alls stoppa undan boken utan fortsätta läsa i den lite varje dag + göra ett bokfika + såklart beställa alla andra titlar av Melina Marchetta (utom fantasyn) och läsa och läsa om och tjata om dem med. På nätet och irl. Nonstop.
Ja, jag vet att jag är jättejobbig.

Uppenbarligen är det så att Marchetta är MIN författare. Jag har fallit pladask.

Jag tycker fortfarande att ”Jellicoe Road” är den bästa, men gud så bra ”Saving Francesca” och ”The piper’s son” är också. Och det underbara med dem är att de är ett favorittrick. I ”Saving Francesca” får man möta ett gäng tjejer och killar på en skola (Francesca är huvudpersonen) och i ”Piper’s” så är det en av de här bifigurskillarna, Tom Mackee, som är huvudperson men Francesca och hennes kompisar är väldigt närvarande. Allt utspelar sig fem år efter första boken. Jag älskar favorittricket, och i synnerhet när det handlar om karaktärer som känns så levande och fina som Marchettas. Det är så lugnande och så roligt att få träffa på dem i en ny bok.

Och Marchettas karaktärer? De är hela grejen. Personregistret hoppar ut från papperet, det finns så många olika typer och man börjar bry sig så mycket om dem. Skitroliga och skitsorgliga på samma gång. Helt otroligt bra skrivna.
Jag älskar all sorg och all glädje som finns i dem, för av de tre böcker jag läst hittills så är det typ 50/50 i den fördelningen. Starka känslor som hela tiden ligger och darrar. Folk älskar och gråter mycket, och det är så fint. (När jag säger folk, alltså även killar och män.) Och sen mitt i allt, en dräpande replik som man får skratta åt. Fin bot mot sliskig sentimentalitet. (Speciellt ”Piper’s son”, den tar nog priset i både sorg och dräpande humor.)

Jag har nu efter nästan en månad börjat lämna hemmet utan en Marchetta-bok i väskan. Nej, jag skojar inte. Jag har haft med dem hela tiden. Jag som inte brukar läsa om har separationsångest från de här och läser snuttar jämt och ständigt. Jag har till och med köpt ”Jellicoe” i en inbunden variant för min pocket började bli väldigt sliten. Två ex av samma bok! Inte normalt. Ni förstår att ni borde läsa ”Saving Francesca” och ”The Piper’s son” också, va? Om inte, säg bara till så berättar jag gärna lite mer varför.

PS. I ”Piper’s son” skymtar Ben Cassidy från ”Jellicoe” förbi också. Som sagt, älskar favoritttricket.
PS2. Mycket nöjd och stolt över att jag fått så många andra att köpa ”Jellicoe”. Om ni vill diskutera den och prata om spoilers eller bara hojta ”gud, så bra!” gå hit. Och ja, man kan ägna hela sin kommentar åt Jonah Griggs om man känner för det. Helt okej.
PS3. Tycker att det där omslaget till Francesca är rätt fult och ffa missvisande. Hon är inte en sån tjej som omslagsbruden! Mycket starkare i boken.