Tre till

Hej, joo, gör det något om jag slutar läsa vuxenböcker?
Ska nog inte det, men senaste tiden har fördelningen varit klar slagsida åt ungdoms. Kan inte sluta.
Här kommer tre till från sista månaden. Tre superbra eller bara bra crossovers. De står i rangordning här på bilden, börjar bakifrån med den bästa. (Skulle ha ställt upp dem i en annan ordning, jag vet, men orka.)

1) Nick Burd ”The vast fields of ordinary”. Jag läste den just efter ”Jellicoe Road” och tänkte faktiskt att jag inte kunde skriva om den direkt för då skulle det verka som att jag älskade allt hämningslöst.
Handlar om Dade, en kille som har sitt sista sommarlov innan college. Hans liv är för jävligt. Han är gay, har inte vågat komma ut än utan övar sig bara på att säga det åt döda föremål på sitt rum. Borsten, taket. I’m gay.
Han har inga kompisar direkt. Ibland ringer Pablo honom. Skolans fotbollshjälte, komplett med superpopulär söt flickvän och allt. De har sex. Pablo beter sig som skit mot Dade före och efter, pratar knappt med honom i skolan. Pablos flickvän hatar Dade. Inte på det subtila sättet, utan på det verbala ’jag slänger ur mig något jävligt sårande så fort jag får chansen’. Och Dades föräldrar håller på att skilja sig. Allt är svart, no mercy, och han längtar bara tills sommaren ska vara slut och han får flytta därifrån. Då träffar han en kille på en fest som han blir intresserad av. Och sen flyttar en tjej in tillfälligt hos hans granne (som är tjejens släkting). Dades mamma tjatar att han ska vara snäll och prata med henne. Till Dades förvåning är hon schysst.
Det här är en gapskratta – ta sig för hjärtat – flämta – grina – fnissa – bok. Så cynisk och tung och sorglig, så fin och varm och rolig. Dade och alla bifigurer, både de ”lyckade” och de misslyckade, hans föräldrar, allt. Fantastiskt bra. Den skär i en när man läser. Men man vill det. Den känslan. Och den finns på Stockholmsbibblan. Vet ni vad ni borde göra? Låna den.

2) Courtney Summers ”Fall for anything”. Eddie Reeves pappa har väldigt oväntat tagit sitt liv. Eddie och hennes mamma lever i chock. Mamman går omkring i morgonrock och grinar. Eddie… ja, hon gör ingenting utom att vara med sin kompis Milo när han inte jobbar. På nätterna smiter hon ut och cyklar till byggnaden som pappan hoppade ifrån, för att försöka fatta varför. När hon för en gångs skull kommer dit dagtid träffar hon en lite äldre kille som känner igen henne, han var student åt pappan (som var fotograf). Killen, Culler,  är lika undrande som Eddie om motivet och de två börjar tillsammans leta efter ”varför?”.
Bäst här är ändå Eddie och hennes kompis Milo. De har känt varandra sen de var små och hela deras historia och hur man får den i boken, gudars. Den historien inbegriper tyvärr även tio hemska månader när Milo var tillsammans med Missy. Som nu är tillbaka i stan över sommaren. Eddie är, ska vi säga, inte precis sprudlande glad för det.
Man tror man fattar handlingen snabbt i ”Fall for anything” men den överraskar. Superbra hur Eddie lär känna Culler, och supersuperbra hur hon har det med Milo. Gud, vad jag gillar deras relation. Fin x 100! Finns också på bibblan. Till utlån!

3) A. S King ”Please ignore Vera Dietz”. Dra på trissor, men en till supersvart bok. Veras granne och bästa, och enda vän, sen alltid, Charlie, dog för några månader sen. Det är skitjobbigt för henne, men det var skitjobbigt även innan han gjorde det. Sista tiden blev han så förändrad, började umgås med idioter, festa jämt, blev ihop med en hemsk tjej som ljög för honom om Vera och han trodde på tjejen som han känt i fem minuter.
Mer jobbiga saker i Veras liv är att hennes mamma stack för flera år sen och att hon jobbar som pizzautkörare varenda dag efter skolan mellan 16-24. Varenda dag. Veras pappa tror nämligen på att lära sig värdet av pengar så han tänker inte skämma bort Vera eller betala för college. No sir. Vill Vera ha något får hon fixa det själv.
Vad gör hon för att stå ut? Tjuvdricker tex. En flaska vodka redo i bilen.
Mycket starka känslor här med när Vera ska ta sig igenom hela Charlie-processen, men Kings karaktärer blir inte lika levande som i de två andra böckerna. Vera känns lite robotaktig i hur hon hanterar allt; jobb, skola, luska om Charlie och vad som egentligen hände när han dog. Pappan är ännu mer robot, jag fattar inte honom och hans pressande överhuvudtaget. Allt med Charlie är sorgligt och fruktansvärt tragiskt, och man blir väldigt berörd, och den är bra, men… Når inte helt ända fram. Mindre robot och mer liv så hade man bölat ögonen ur sig. Finns också på bibblan. Jo, det är sant!