Jag har en feng shui-lista på böcker som stått länge i bokhyllan och som jag ska försöka läsa i år. En av dem är Alicia Erians ”The brutal language of love”, en novellsamling som finns på svenska också. Har läst hennes roman ”Towelhead” och gillade den jättemycket minns jag.
Förra veckan reste jag lite och hade packat med novellsamlingen då. Började på den under sista dagen och tågresan hem. Och… nä, men jag vet inte om det kommer att gå. Jag fick solklara Richard Yates-vibbar och DET går inte. (Richard Yates, bla ”Revolutionary Road”.)
Han skriver väldigt bra, men precis som att en del har dåligt ölsinne har jag dåligt Yates-sinne. Jag blir så deprimerad och uppgiven och livstrött och cynisk av hans romaner. Allt känns svart, och som att allt kommer fortsätta vara svart från och med nu. Så även om han berättar om ungefär samma ämnen som andra författare och som jag mycket väl tolererar då, finns det något hos Yates som alltid triggar igång en extra dålig stämning hos mig. Det måste vara något kemiskt?!
Med de två, tre Erian-noveller jag hunnit läsa hittills känns det ungefär likadant. De är jättebra (i och för sig hemska ämnen, men ändå jättebra skrivna), men tusan vad dåligt jag mår av dem. Jag ska försöka några till, men det känns inte lovande. Och ”Towelhead” minns jag ju som en i svår och beklämmande roman, ja, men inte så här?
Vi får se.
2 kommentarer
Åh, jag är precis likadan med Yates, det räcker att höra namnet så blir jag låg i en vecka. Men jag har desto bättre Erian-sinne! Hon ger mig inte ångest alls, tvärtom faktiskt. Mörkt och bitvis hemskt, javisst, men det finns ändå lite, lite hopp och humor där tycker jag.
älskar alicia erians ”towelhead” och ”kärlekens brutala språk”, men även de två jag hittills läst av richard yates. blir alltså mest nyfiken nu.