”Änkans bok” – Joyce Carol Oates

En gång i tiden propagerade jag alltid för JCO när det kom till nobelprisspekulationer. Det gör jag inte längre. Faktum är att ju fler JCO-romaner jag läser, desto mindre lust får jag att propagera.

Nu läser jag Joyce Carol Oates som sin första tid som änka. Hennes man Raymond Smith dog oväntat i sviterna efter en lunginflammation och om den sorgesamma, kaotiska tiden efteråt skriver Joyce Carol Oates i ”Änkans bok”.

Jag blir inte omedelbart drabbad, inte så som det blev när jag lade tassarna på Joan Didions ”Ett år av magiskt tänkande”. Det finns en del bitar i det här som jag tycker om att läsa, de snabba, nästan andlösa mejl hon skickar iväg till vänner om nätterna när hon inte kan sova – jag hade faktiskt hellre läst de brevväxlingarna hon bara låter oss se glimtar utav.

Jag tycker inte särskilt mycket om Joyce Carol Oates som person. Jag har litet svårt för hysterikor och jag tror att hon är en sådan.

Det kanske låter lite hårt, men jag har svårt för de bitvis teatraliska drag hon visar upp, jag har svårt för människor som inte vet hur man betalar en räkning eller hur sophämtningen fungerar. Så lär dig! Gärna innan din livskamrat dör, så blir inte den där första tiden, det där första året, så handfallet. Jag tror det gör ganska mycket för en människa om inte allt faller ihop runt henne samtidigt, som det lätt blir om någon annan har skött hela ens dagliga existens.

Jag är också litet rädd för äktenskap där man tillbringar all sin vakna (och sovande) tid tillsammans. Jag tycker att det är något osunt över det. De sakerna, det teatraliska och tiden tillsammans hör naturligtvis ihop – både för mig och för JCO. Jag tycker inte om människor som är så fullständigt beroende av andra människor (och det kan man säkerligen lägga sig på terapisoffan för, har man några tusenlappar till övers och vill ta reda på varför) och JCO verkar väldigt mycket vara en sådan människa.

Vi är helt enkelt inte kompatibla. Och så är det en sådan här djupt personlig bok om sorg, så det är liksom meningen att man ska brista ut i hyllningen till det starka, det utelämnande, det modiga. Man kan inte tycka annorlunda, ty då är man ju taskig.

Men jag tycker bara det går runt i cirklar. Änkan går runt i cirklar. Det händer ingenting. Hon sjunker ihop i soffan för att hon inte förmår sig ta bort hans böcker därifrån, hon förmår sig inte ta sig in i arbetsrummet – hon förmår sig ta sig in i arbetsrummet men förmår inte göra något därinne, hon förmår sig inte svara i telefonen. Och så vidare. Det är så mycket hon inte förmår, så mycket hon sjunker ihop över.  Så många välmenande människors råd hon lyckas uppröras över (ibland med mycket fog, bör tilläggas).

Och plötsligt en natt kan hon sova igen.

Det var väl en sabla tur för oss alla.

Okej, den där sista slängen var onödig. Men jag säger mja till det här, jag tycker inte att det är så storslaget drabbande som det skulle kunna vara på grund av att det faktiskt är ganska svårt att fatta sympati för änkan i ”Änkans bok”, men jag inser förstås att det också är problematiskt att använda ord som ” inte tillräckligt storslaget drabbande” i samband med någons bortgång. Även om JCO själv har möjliggjort för folk att vara kritiska genom att skriva om det.

Det är svårt med sorg. Både att skriva om, att uppleva och att läsa om. Jag funderar på varför jag tycker om breven som hon skriver – hon är ju inte mindre teatralisk där? Men kanske för att hon går in i en roll där. Då, om jag ska analysera. Att det inte känns så mycket som Änkan Oates, utan Författaren. Om det gör någon skillnad. Det vet jag inte. Jag funderar och ber om att få återkomma om jag vet något, det är så alldeles nyss jag slog ihop pärmarna. Igår kväll, närmare bestämt.

Däremot tycker jag att hon nuddar vid något intressant kring makens efterlämnade texter. Men det blir liksom aldrig något av det för hon förmår sig förstås inte börja läsa. Och när hon väl förmår sig så hettar det inte till, hon blir plötsligt stram och klinisk. Jag hade gärna läst den där boken hon en kort stund fantiserar om att skriva, att göra en ny bok av makens mödosamt ihopskrapade anteckningar. Och jag blir lite beklämd över hur lite de faktiskt talade med varandra. De var samman alla dygnets vakna timmar men de talade aldrig om något som betydde något? De kände ju knappast varandra tänker jag. Jag får inte ihop det.

JCO analyserar makens språk i de texter som kanske skulle ha blivit en bok. Hur det förändras genom boken beroende på vad han behandlar för ämne, men inser inte att det i lika hög grad händer henne själv i de texter hon skriver nu. Hur distanserad hon blir, är, när det handlar om vissa saker.

Locket på. Det här är en märklig bok på många sätt.