Den här vårens mest uppmärksammade bok, tror jag. ”Felicia försvann”. Det är alltid svårt med den här typen av böcker, för att alla har rätt till sin egen sanning och det dessutom inte finns EN sanning. Utan många.
Som så många andra föräldrar i Sverige och utomlands, så är jag ägare till Anna Wahlgrens ”Barnaboken”. Jag har inte läst den särskilt noga, jag började innan Tage föddes men tyckte att det var ett många gånger ålderdomligt och jobbigt språk och lite… jolmigt… så jag lade faktiskt ned läsandet efter ett tag. Jag har inte heller, sedan sonen väl föddes och vid sju månaders ålder slutade sova, testat Anna Wahlgrens sovmetod. Det är många föräldrar som gjort det och som dessutom vittnar om goda resultat. Men den metoden var inte för oss.
I alla fall. Innan jag läste Felicias bok bestämde jag mig för att friska upp minnet kring dessa personer genom att läsa Anna Wahlgrens egna memoarer. Hennes ”Mommo – kärlek på liv och död” har jag i pocket och har läst för länge sedan. Nu var det alltså dags igen.
Där står ju det mesta, svart på vitt. De många flyttarna. De många barnen. Den döda sonen. De alkoholiserade männen. Det egna drickandet. Den där våningen på Birger Jarlsgatan och de många festerna och alla människorna som bodde där eller bara sov där eller hade slocknat på golvet.
Den egna barndomen.
Den egna kärlekslösa barndomen med föräldrar som inte brydde sig. Som inte var förmögna att ta hand om, och älska ett barn.
Jag tror att Anna Wahlgren älskar samtliga sina barn. Jag tror att hon därmed skiljer sig mycket från sina egna föräldrar. Men uppenbarligen tycker åtminstone ett barn att Anna inte var förmögen att ta hand om dem. Däri skiljer hon sig inte från sina egna föräldrar.
De här sakerna brukar ju gå i arv.
Det har de också gjort i ytterligare en generation visar det sig. Felicias barn vill inte leva med sin mamma. Anledningen, uppger Felicia, är att Felicias mor har gjort så att Felicia blivit en dålig mor.
Jag får inte riktigt ihop det här. Att Anna Wahlgrens båda föräldrar tidigt övergav henne har säkert påverkat henne otroligt mycket som mamma och människa. På samma sätt har Felicias föräldrars agerande påverkat henne otroligt mycket som mamma och människa. Men på något vis får bara den senare personen använda det som försvar och argument?
Jag tycker ändå att det verkar som om Felicias barn är förmögna att bryta mönster, kanske räta upp det här arvet. Att de har styrka att ta avstånd ifrån det, där både Anna och Felicia ändå söker sina föräldrar, deras gillande, deras uppmärksamhet, deras kärlek. Att trots hur de blir behandlade så återvänder de ändå ständigt.
Det finns otroligt många likheter mellan Anna och Felicia.
Det slår mig också.
Så särskilt sensationellt känns inte innehållet i ”Felicia försvann”. Inte om man har läst Anna Wahlgrens memoarer. Det verkar inte så många recensenter ha bemödat sig om att göra, då hade tidningsintervjuer och recensioner inte behövt frossa i alla detaljerna. Eller så hade de gjort det ändå. Det är ju snaskigt! Och så denna Sveriges största Barnuppfostrare dessutom! Alkoholist! Struntade i barnen! Jojo, det kunde man ju ana.
Felicias pappa. Han är fin. Felicia förlåter inte sin mor för att hon hänger ut deras sexliv och de av pappan påtvingade samlagen i sina memoarer.
Felicia har rätt till sin upplevelse. Anna har inte rätt till sin upplevelse av hur det var att leva med Felicias pappa. Eller hur det var att leva som man och hustru i en annan tidsanda. Det är på något sätt självklart att Anna ljuger om hur det var. Annas upplevda övergrepp tas inte på allvar. Hon har inte rätt till de känslorna.
Felicias pappa har aldrig brytt sig om att hämta hem sina barn trots att de uppenbarligen verkade leva i misär av och till. Han har om möjligt varit ännu mer frånvarande, en ännu mindre brydd förälder än Anna. Men han har, på det där viset som män och pappor ofta har, Felicias fullständiga kärlek och förtroende ändå.
Ja, jag är skeptisk till den här boken. Inte till sanningshalten i Felicias berättelse, för det är som sagt var hennes sanning och den överensstämmer till stora delar med Anna Wahlgrens sanning. Om än inte helt och hållet. Jag blir bara beklämd över rättigheter och skyldigheter, över ansvar och friskrivningar och ifrånskyllningar och jag vet inte om det har blivit bättre av att den här boken har publicerats, om något har blivit bättre. Jag vet inte heller om något har blivit sämre – jo, jag vet att det har varit väldigt tufft för Annas övriga barn. Det som är bra för någon är sämre för någon annan och så vidare.
Men. Man gör vad man måste göra. Felicia var tvungen att göra detta. Det motivet förstår jag fullständigt. Jag förstår Felicias ilska, sorg. Jag tror inte att det är någon hämnd. Jag tror att man gör vad man måste göra.
8 kommentarer
Tack för en bra text. Du sätter fingret på det jag själv funderat över när jag läst de många texterna och recensionerna kring boken. Har dock inte läst boken själv.
Ang att Felicia är lik sin mamma så sa hon ju det själv när hon var hos Skavlan. Orsaken att F skrev boken var ju att få slut på AW:s monolog och hon hade verkligen en monolog en gång. Jaq är 60+ och var med när AW hade sin storhetstid. Hon fick verkligen komma till tals överallt och aldrig att hon fick den minsta ifrågasättande fråga utan alla journalister bara svalde allt AW vräkte ur sig, mest handlade det om dagishat. Hon var också med i debattprogram i TV där hon uppträdde mkt otrevligt, skrek och avbröt människor och hade ingen som helst respekt för dom som inte tyckte precis som hon. En gång när hon var med i ett TV-program med bl a Göran Skytte (då debatterades dock inte barn tror jag ) var hon påtagligt berusad vilket hon sedan förnekade. F har idag enligt vad hon sagt i flera intervjuer en väl fungerande relation med alla sina barn även om hennes yngsta valt att bo hos sin pappa. F har ju till skillnad från sin mamma jobbat med sin själv och försökt förstå hur saker och ting hänger ihop. Hon tycks ha en viss självkritik till skillnad från sin mammna. F säger sig inte ha gett ut sin bok för att saker och ting ska bli bättre utan för att ge sin syn på saken. Jag tycker det är självklart att ta barnets parti, läs t ex Sanna Lundell eller Helena Dahlgren.
Vet inte hur du har läst den här texten, men faktum är att jag inte tar någondera persons parti. Varken Anna eller Felicia. Om jag skulle ta någons parti så skulle jag ställa mig på de övriga personernas sida, de som inte har valt att vara med i detta men som oundvikligen dras med och kanske måste välja mellan en syster och en mamma.
Nu tycker jag mest att allt är sorgligt. Jag hade först med ett par meningar om just detta – jag tar inte någons parti. Sedan tog jag bort dem, tyckte det var onödigt eftersom jag på så många andra sätt belyser att det inte handlar om någons parti.
Jag tycker inte att Anna Wahlgrens gapiga debattmetoder på 60-talet har något med boken att göra. Det är som jag skriver, så många som liksom du vill gotta sig med utgångspunkt i att Felicias mamma är just Anna W. Det är i mina ögon INTE att bry sig om barnet.
Visst är alltihop sorgligt men jag är inte förvånad över att denna bok kom, jag tänkte faktiskt så en gång, kanske ngn av barnen skriver en bok och inte som inte alls prisar AWs uppfostringsmetoder men jag gottar mig inte men är alltså inte förvånad. F har sagt i intervjuer att svårast var att hennes syskon blev indragna. Vad jag förstår är det dom yngsta barnen, dom som föddes efter pengarna som är mest upprörda. Bara för att man förstår att boken kom, att man tycker att F gjorde rätt som gav ut boken betyder inte att man gottar sig men monologer är aldrig bra.
Men hur läser du då min text och framför allt det avslutande stycket? Tycker du att det där låter som att jag inte har förståelse för att hon ville skriva boken?
Jag betackar mig faktiskt – jag har följt den här debatten på nätet sedan start – för de som bara vill racka ner på Anna Wahlgren av olika orsaker. De är många! Som ffa verkar känna skadeglädje. Då är man inte objektiv i diskussionen tycker jag och det känns inte som att du är det när du tar upp att det minsann gått bra för din dotter som gick på dagis trots att Anna W hätskt debatterade mot. Det har väl ingenting med den här sorgliga historien att göra?
Jag vill tillägga att jag själv vuxit upp med missbruk så jag vet verkligen ngt om det, hur det skadar och sitter i. Mina barn var på dagis på 70-talet och då höra AW få uttala sig i tidning efter tidning om dagis utan en enda kritisk motfråga, det tog. Själv fick jag höra på mitt jobb att mina barn skulle bli kriminella för dom var på dagis, ganska roligt att min dotter blev åklagare.
En sista grej, AW har faktiskt fått mig att skratta, i en bok jag läste (ej momo men självbiografisk efter vad jag fattar) skrev hon: han var hemma och studerade på dagarna, det betydde att han inte kunde ge hunden ett kex. Ang att du inte sökt hjälp av AW för din sons ovilja att sova är kanske bra, i januari skriver bloggaren mumari att hon gjorde det 2001 och blev så utskälld av AW att hon började gråta. Jag vet, det har inte med boken att göra men säger väl ändå ngt. Detta var min slutreplik. Som sagt, monologer är aldrig bra och AW har ju själv skrivit om sina barn i böcker så varför tar Fs syskon det hårdare att hon gör det.
Jag gillar Anna. Jag har fått mycket tröst av hennes bok när jag var ensam mamma. Hon gav mig hopp och en känsla av att man kan välja att inte vara misslyckad mamma bara för att man misslyckats med sitt äktenskap