”Ask the passengers” – A.S King

Uh, säg att ”Ask the passengers” är extremt amerikansk? Snälla.
En av reaktionerna när några high school-ungdomar kommer ut som homosexuella är nämligen att den ena tjejen blir anklagad för att vara tänd på sin lillasyster och att de har hånglat. Japp! Det skulle ju logiskt betyda att alla heterokillar som har syrror är tända på dem också, right? (Men det är det givetvis ingen som tänker på.)
Sen har vi ju såklart hela skalan av skitmycket skvaller, förolämpningar i korridorerna, föräldrars oro, lillasysterns behov av att plötsligt börja skyla sig hemma för sin ”tända” storasyster, samt att skolan pga detta – några elever är homosexuella och det orsakar svallvågor av upprördheter – raskt anordnar en dag för oliktänkande. Det hindrar inte att några hårda killar drar på sig t-shirtar med texten ”No gays”.
Och ja, den utspelar sig i nutiden.

Allt detta händer i en småstad i USA, och stora växlar dras på att det är en småstad. Huvudpersonen, Astrid, och hennes familj har bott där några år. De kommer från NY från början, och trots att hennes mamma är så noga med hur NY påverkat henne (dvs, hon är mer storsint och liberal) så reagerar föräldrarna helt sinnes och inskränkt när de får veta att Astrid kanske är lesbisk.

Jag har så många invändningar mot den här romanen. Jag har egentligen bara invändningar. Komma ut-tacklingen är extremt… ja, osvensk? Men den har fått fin kritik för just det i USA, så vi är väl lyckligt lottade här. Hoppas verkligen att det inte ens i de mest inskränta hålorna i Sverige blir ett sånt här hallabaloo för att en människa blir kär i en annan av samma kön.
Astrids föräldrar sen… Eh? Hennes mamma är fruktansvärd. Hård, kall, självisk, ignorerar Astrid sen flera år men drar iväg lillsyrran på Mommy and me-nights och dränker henne i uppmärksamhet och tillgivenhet. Pappan är en total toffel som aldrig vågar stå upp mot sin fru. Hela den här dynamiken hade väl varit fridens liljor om man bara fattat varför. Som romangrepp tycker jag det inte funkar så jättebra att en karaktär är genomelak om man aldrig får någon liten hint om varför det blivit så. Trovärdigheten brister rejält alltså.
Och Astrids kompisar och deras beteende? Nej. Samma oförklarade och trovärdighetsutmanande karaktärer. Hennes sk bästa kompis är förresten jättekompis med Astrids mamma också – som ju inte pratar med Astrid. Helt normalt.

Så alltså, problem med historien som är tjatig och för extrem, problem med karaktärerna. Finns något kvar? Inte så mycket, men det finns en liten sak jag gillar och det är passengers-grejen. Astrid ligger ute på gräsmattan i timmar och tittar på plan som flyger förbi ovanför henne, och så skickar hon iväg kärlek och frågor till dem. (Mmm, aningen pretto.) Insprängt i berättelsen om henne kommer därför korta avsnitt på en eller två sidor om enskilda passagerare som tar emot hennes frågor och svarar på dem. De är intressanta. I övrigt, jag sorterar in ”Ask the passengers” under det stora nej-et.