Beach 2012-läsning = ”Paradisträdgården”

Beach 2012 är inte mitt påhitt, utan det är bibliotek Plattan som sätter lite olika aktuella etiketter på sina böcker. Ett tänk som hängt med sen de öppnade. Just nu finns ett par bord med utvald sommarläsning, och därifrån norpade jag åt mig ”Paradisträdgården” av Amy Waldman.
Den handlar om ett minnesmärke* som ska byggas på platsen där World Trade Center stod i NY, och för ändamålet har man utlyst en arkitekttävling. En jury (bestående av fackmän, en anhörigrepresentant, konstnärer) har gått igenom alla förslag, och till slut är det två kvar. Den som kallas Paradisträdgården vinner omröstningen. Kuvertet med namnet på skaparen hämtas fram ur arkivet. Alla är spända. Det öppnas. Det läses. Ett sus går igenom rummet.
För vinnaren är… muslim.
Kaos utbryter genast.
Är detta planerat? Ett nytt drag av de muslimska terroristerna? Vem jobbar Mohammed Khan (arkitekten) för egentligen? Vad kommer att hända om trädgården verkligen uppförs? Hur kommer det att påverka Amerika och de riktiga amerikanarna?
Diskussioner, upplopp, folkstorm, religiösa attacker. Allt händer i spåren av tävlingen, och det skildras genom Khan, några väldigt olika anhöriga, en juryordförande, en skvallerjournalist. Ett tvärsnitt av USA.

Och bra är det! En väldigt romanig roman där man får mycket historia för pengarna, och jag fattar inte att det här är Amy Waldmans debut. Så starkt! För även om tråden med trädgården, politiken och racismen är det stora och viktiga, så väver hon in massa annat i skildringen av de olika personerna. Misslyckanden, sorg, klass, utanförskap, innanförskap, kärlek, familj. Det lilla personliga livet mot det stora offentliga livet. Snyggt, snyggt, snyggt. Den typ av roman som man läser som underhållning och får med sig massa jobbiga frågor att ta ställning till på köpet. Mycket bra val för beach 2012. Och äntligen lite flow i min läsning. Först ”Adonis” och nu den här, I’m on a roll!

* OBS att detta är en roman och inte handlar om det verkliga minnesmärket på Ground zero.