Behöver ju då missioneras för

I sin recension av ”Heja heja” skrev StorJoh lite om det här med att hon behöver ju liksom inte missioneras för, hon är redan övertygad löparfantast.

Jag är det inte.

Jag är ganska nybliven löpare. Det har alltid varit en träningsmetod jag ogillat. Jag tycker det är långtråkigt! Sen bryr jag mig så lite om musik, så den grejen har liksom inte heller kunnat hjälpa till så värst. Men nu har jag börjat. I somras tog jag mina första staplande steg in i löparvärlden. Jag skaffade en app – From couch to 5k – med färdiga träningsprogram där målet var att på två månader springa 5 kilometer om man som jag varit en som mest legat i soffan. Jag har inte tränat alls sedan jag födde barn, under graviditeten var jag duktig och innan var jag halvduktig. Men ni vet, en del yoga här och var, långa promenader och enstaka gympass. Jag har dock ett förflutet som idrottare även om det var många år sedan.

Jag behöver pepp! Jag behöver missioneras för. Och jag, som har svårt för Martina Haags böcker av ungefär samma anledning som StorJoh, jag var väldigt förtjust i den här boken! Jag fick precis det. Jag kände att Martina förstod mig. Mina våndor. Varför man springer och mest kanske varför man INTE springer.

Jag blev jättesugen på att sticka ut och springa under hela läsningen. Tyvärr var jag kraftigt förkyld så det lät sig inte göras. Men nu är jag igång igen. Försöker hålla i programmet med hjälp av min app, jag lyssnar på podcasts vilket är jättebra för jag har nästan aldrig tid att lyssna på podcasts annars och jag har upptäckt att det går precis lika bra som att lyssna på medryckande musik, jag försöker ta mig ut 2-3 gånger i veckan (oftast blir det tyvärr bara två, så jag ligger rätt mycket efter i programmet, men skitsamma, jag gör det i min takt) och jag kommer definitivt återvända till Martina Haags ”Heja heja” när jag märker att lusten och orken tryter.

En utmärkt peppbok för oss löparrookies.