Blå skymning utanför

Det är skillnad, även om jag inte vet vem som bestämmer det, eller hur man graderar sorg egentligen. Eller, det är klart att jag fattar att Joan Didions sorg över dottern Quintana Roos alldeles för tidiga bortgång är värre, så ofantligt mycket värre, än den sorg jag känner över att inte längre ha några farföräldrar kvar i livet.

Det tog lång tid för farmor att leva men det gick väldigt fort att dö. Två veckor innan hon skulle fyllt 90 år går hon bort på sjukhuset i Kiruna. När pappa ringer för att tala om det vet jag redan varför han ringer.

Joan Didion har precis begravt sin make. Sedan dör hennes dotter. Jag är förvånad över att hon står upp. Att det finns sådan styrka i de där tunna lemmarna. Jag tänker på hur hon beskriver åldrandet, hur arg och förvånad hon är över att åldras. Joan Didion är 78 år. Kanske lever hon länge än, kanske blir hon lika gammal som farmor, kanske blir hon äldre.

En människas liv.

En mängd sorger, en mängd glädjeämnen. Sorgen över att inte kunna få barn som byts i glädje över att få adoptera en liten dotter som byts till ångest över att ett adopterat barn kan bli taget ifrån en igen.

Att uppfostra ett barn. Det är inte lätt, vem säger att det är lätt? Inte Joan Didion i alla fall. Hon skriver naket, ärligt, uppgivet. Känslosamt.

Farmor hade 5 barn, 11 barnbarn och 10 barnbarnsbarn.

Jag tänker att det är inte alldeles ultimat att välja att läsa Joan Didions bok om barn, sorg, åldrande, död och liv just precis just nu. Men det är också en tröst i andras sorg, åtminstone den sortens sorg som andra människor förmå sätta ord på. Deras ord kan bli dina om du inte orkar formulera det själv. Och alla sorger är så olika men ändå så lika. Min sorg över min farmor, min pappas sorg över sin mamma. Joan Didion som ska begrava sitt barn, hur överlever man att begrava sitt barn? Jag tror inte man överlever att begrava sitt barn. Något slags urtidsvrål kommer ur min strupe bara vid blotta tanken.

Joan Didion som skriver om sin dotter bröllop. Jag får en förnimmelse över ett par lyckliga ögon bakom den där slöjan, de där tårtorna, den där tatueringen som Joan skymtar. En blomma, jag har glömt namnet på den där blomman. Hur länge håller man saker i minnet när man sörjer? Jag tycker att farmor och farfar bleknar framför mina ögon.

Joans dotter blir nästan bara tydligare.

Joan får bältros. Hon jobbar för mycket, hon lever sitt liv på den där lilla teatern, vid det där lilla bordet som de har gjort i ordning åt henne, att jobba är ett sätt att glömma, Joan går helt och hållet upp i teateruppsättningen av ”Ett år av magiskt tänkande”. Man kan få bältros av stress, förklarar hennes doktor.

Min faster börjar metodiskt städa ur farfars rum på vårdcentralen där vi har stått runt hans säng bara någon timme tidigare. Sett honom dö. Jag har sett människor dö förut, men man vänjer sig inte. Fasters händer som plockar i skåpen, farfars mjuka blåa skjorta. Faster arbetar metodiskt och effektivt och helt i onödan.

Joans kartonger med minnen. Brev, fotografier. Det där huset i Kalifornien. En dag kom Quintanas riktiga familj tillbaka. En mamma är en mamma är en mamma.

Jag tänker på Joan i den där New Yorklägenheten, det är något med sättet som hon skriver ut gatuadresserna i New York på, som får mig att våldsamt längta till New York, jag tänker Joan i något brownstonehus någonstans och en lägenhet med vita pösiga soffor och lampor som hon inte tänder och hur den där blåa skymningen sänker sig ner över Joan och hennes sorg och hon kommer inte undan.