”Dark Places” – Gillian Flynn: tyvärr inte lika bra

Så snart jag anlände till Stockholm och Centralen i söndags smet jag in på Pocketshop och köpte ”Dark Places” eftersom jag blev så sjukt förtjust i ”Sharp Objects”. Och visst: jag läste ut ”Dark Places” efter två kvällar, men inte med samma förtjusning.

”Dark Places”, handlar precis som ”Sharp Objects” om en rätt skadad kvinnlig huvudperson strax över 30-strecket. ”Dark Places” Libby är den enda överlevande efter att hennes familj blivit mördad av hennes bror som nu suttit i fängelse nu i 25 år. Hon har fram tills nu levt på gåvopengar efter diverse snyfthistorier i pressen om den ensamma 7-åriga flickan som överlevde och sen vittnade mot sin bror, dock har pengarna nu tagit slut så när hon får ett brev om ett erbjudande att besöka en grupp som specialintresserat sig för morden tackar hon ja. De är rätt övertygade om att hennes bror inte alls är den skyldige och efter ett tag börjar även Libby tveka om hennes minnen verkligen är korrekta…

Jag lyckades aldrig riktigt känna någon sympati med Libby, absolut inget krav för mig (inte så att jag sympatiserar med Bateman t.ex.) men jag kände mig istället nästan likgiltig hur det skulle gå för henne och då blir läsupplevelsen rätt lidande.  Och visst kan perspektivbytena som sker mellan familjemedlemmarna Day bredda förståelsen för vad som egentligen skedde den där natten då morden skedde, men vartannat-kapitel-upplägget gör faktiskt bara att jag väntar på att få läsa mer från huvudpersonen Libby när jag läser om Ben och det gör visserligen att jag sträckläser boken, dock utan större tillfredsställelse.

Helena recenserade den och älskade den så mycket att hon namngav sin nya blogg efter den.