Den medelgoda ungdomsromanen, del 2

Det började i torsdags med en recension som Jens Liljestrand skrev i DN om Sara Kadefors nya vuxenroman ”Kast med liten kniv”. Han gillade inte den och avslutade med att säga att den snarare kändes som en medelgod ungdomsroman. JoÖ skrev ett inlägg om detta och hur hon försökt fråga Liljestrand på twitter hur han menade, men inte fått något svar. Under helgen är det fler som (på twitter) försökt få svar på ungefär samma frågor, men mest mötts av samma motfrågor. Hans svar, egentligen fråga alltså, är ”finns det krav som kan ställas på ungdomslitteratur men som INTE är viktig för vuxenlitteratur och tvärtom?”.
Ja, finns det det, och är det dessa krav som gör att ungdomslitteraturen anses sämre? Eller är det hans okunskap som talar?

Det som kommer fram i twitterdiskussionerna är att Liljestrand tycker att ungdomsböcker har krav på medryckande språk, starka karaktärer, väl gestaltade känslor, medan det för vuxenlitt krävs även psykologisk trovärdighet och samhällsanalys, etc.
Jaha…? Eftersom jag själv skriver ungdomsböcker känns såna här diskussioner alltid som att jag sitter i ett hörn och surt upprepar mantrat ”men vi är visst bra! Vi är det! Faktiskt!” och folk tittar milt överseende på mig. Fast alla vet att jag har fel. Ungdomsböcker är ytliga, lätta, barnsliga och ofta dåligt skrivna. Hastverk helt enkelt. Det är bara vi utövare som tjatar om att de är bra för att vi vill känna oss som riktiga författare. Men riktiga författare skriver vuxenböcker och det vet ju alla.
Den utgångspunkten.

Men för att ta det här med tex starka karaktärer som ska finnas i en ungdomsbok, och kravet på psykologisk trovärdighet. Hur är en stark karaktär om den inte är psykologiskt trovärdig? Inte för att man kan plocka upp en bok om en 17-åring och förvänta sig att få läsa om samma tankar och beteenden som en 43-åring har, men inom ramen för 17-åringens värld – självklart måste det väl vara både starkt och psykologiskt trovärdigt om det är en bra bok? För när börjar man annars ha just det kravet som som människa och läsare? När man fyller 18, blir vuxen och myndig och officiellt kliver in på bokhandelns och bibliotekens vuxenavdelningar? Men innan det kan man läsa vad som helst utan att märka om det är bra eller dåligt?

Jag vet inte alls hur många ungdomsböcker Liljestrand har läst de senaste åren, fast egentligen spelar det väl ingen stor roll att det var just han som sa det där. Det hade lätt kunnat vara någon annan kritiker också. Det är otroligt få vuxna som läser barn&ungdomsböcker. Jag tror mest det är såna som måste göra det i tjänsten. För alla andra är det flera, flera mil från vuxenhyllan tillbaka till ungdomshyllan. De flesta har helt enkelt inte så stor koll på hur utgivningen är i Sverige idag. Man läste ungdoms när man själv var ung. Kanske på 70-80-talen? Sen blev man för gammal för sånt och började med den riktiga litteraturen. (”Men vi är visst bra!” , där kom det sura och bittra hörnet igen.)

Snabb resumé av vad som hänt sen 70 och 80-talen på ungdomsboksfronten, och i synnerhet de senaste 5-10 åren: mycket.
Svenska (och internationella) ungdomsböcker är väldigt bra idag. På riktigt bra. Inte för inte har termer som crossover poppat upp, och inte för inte slår flera YA-titlar (Young Adult) försäljningsrekord. Jag läser massor av såna själv. Man får komplexa karaktärer, bra historier, medryckande språk (oftast kick ass-dialoger som vuxenförfattare verkligen borde se och lära av), mycket känslor, samhällsanalys och mycket trovärdighet. Jag läser en bra ungdoms och när jag avslutar den tänker jag inte ”mmm, det var väl okej… men något saknades”, utan jag har fått med mig lika mycket ”bra!” som när jag läser en riktigt bra vuxen. (Förutsatt att man inte är ute efter 43-åring och får 17-åring istället alltså.)
Nu kan man ju inte plocka upp vilken ungdomsbok som helst och förvänta sig storverk, fast det kan man ju inte med vuxenlitteratur heller. Men den här slentrianmässiga dissen av hela gruppen som enkel och dålig? PLEASE. Kom igen. Det finns så otroligt många bra ungdomsförfattare och deras böcker kommer inte att ge er 50% av en god litterär upplevelse, utan 100%. När jag har listat mina bästa titlar de senaste åren är det alltid en blandning av vuxen och ungdoms. Jag tror inte det beror på att jag är en ytlig, lättroad läsare som letar efter något tunnare och enklare. Jag gör inte det. Jag letar alltid efter skitbra böcker. Och jag har fattat att det finns guldkorn att hämta där längst in i affären, när man har gått förbi deckarna och kokböckerna och allt det. Tur för mig, men otur för många andra.

Debatten fortsätter på DN idag när Johanna Thydell skriver ett inlägg där hon tex ifrågasätter detta med att vår publik, ungdomsläsarna, skulle ha så låga krav på en bok att de inte såg igenom sånt som var dåligt? Jag tror ju inte heller att de missar det. Inte alls.