Det är som att öppna en konservburk med 70-talet i!

Åsa Mobergs ”Kärleken i Julia Anderssons liv”, åh åh åååååh! Vilken pärla! Har levt med den här romanen i två dygn nu, blivit förflyttad till 70-talets Stockholm och känner preciiiis som rubriken på inlägget. Den kommer från Jeanette Malkan på Natur&Kultur som utbrister det när hon 2010 får läsa Åsa Mobergs manus. Det har då legat till sig ända sen 1973/74. Åsa Moberg ville inte publicera det av hänsyn till sin man Tor-Ivan Odulf och sin älskare (? eller vad man ska kalla honom) Harry Schein, även om hon försökt förklä den senare till Hubert Meyer, chef för Moderna Museet istället för Filminstitutet. Så boken har varit undanstoppad och bara lästs av ett litet fåtal, bla Karl Vennberg och Ingmar Bergman. Båda väldigt förtjusta!

Men 2011 var det dags för fler läsare efter en viss bearbetning. Jag tycker fortfarande den är ganska babblig i vissa partier, och det blir en del skumläsning – men det är också det jag gillar så mycket. Så autentiskt 70-talscharmig! Tolka inte charmig fel nu, det är den där fina konservburkkänslan jag är ute efter. Hur folk betedde sig och vad de gjorde, så annorlunda mot för idag (synen på kriminella, missbrukare, det otvungna umgänget). Likadant med sättet den är skriven på. Jag läste Ulla Isakssons ”Paradistorg” för några år sen, och jag minns den också som oväntat exotisk. Det är rätt likt romanstilen idag, men ändå inte alls likt.

Det jag gillar allra bäst är dock att läsa om Hubert Meyer aka Harry Schein. Känner mig väldigt Julia Andersson:sk här för hon är också besatt av honom. Det man får veta om hans liv, lite i förbifarten liksom, blir ett sånt intressant dokument om en helt annan tid. Han simmar med Palme varje torsdagsmorgon på Eriksdalsbadet till exempel (scenen när Schein ringer tidigt på morgonen till Palme för att kolla så han är vaken och att de ska ses på badet, åh!), och spelar tennis med honom, och Meyer/Schein får ta ett spontant veckoslut på Harpsund bara för att underhålla Golda Meir. (Han funderar på att klappa henne i baken, för när har det hänt senast, resonerar han.) Och så där håller det på i hans overkliga liv, som Julia Andersson tycker, och jag håller med.

Jag är verkligen ingen Harry Schein-expert, men jag har så pass mycket passiv kunskap om honom att jag kan pussla ihop vissa verkliga bitar med de förklädda i romanen (det ovanliga äktenskapet med skådespelerskan Ingrid Thulin, i boken en internationellt firad operasångerska). Och hans hus! Det uppehåller sig Julia Andersson mycket vid. Utseende, inredning, lyx. Now we’re talking! I boken har hon placerat det i Saltis, men i verkligheten låg det i Danderyd och nu under våren har det ju figurerat en hel del i nyheterna igen pga mordbrand. Och ärligt talat, jag tror det är därför jag direkt blir så fascinerad av Schein, för jag har verkligen lusläst de där artiklarna om tevedoktorn och den anklagade sambon.
(Undrar bara vilket huset i Saltis då är, om det finns på riktigt eller om det är helt påhittat? Ligger till höger om Grand Hotell, där uppe på höjden med utsikt över vattnet.)
Det självklara steget för mig nu efter ”Kärleken i Julia Anderssons liv” är att hänga på låset på bibblan för att låna praktverket ”Citizen Schein”. 2 dvd-filmer medföljer boken, och bla ett ”Här är ditt liv”-avsnitt!! Fortsättning följer, var så säkra.

JoK, som också läst Julia Andersson, funderar över likheter med ”Maken”, publicerad 1976? Många, tycker jag! Tankarna om förhållanden, kärlek, kvinno/mansroller, Stockholmsmiljöerna, och dragningen till Meyer + Gustavs och Martinas eviga on/off-förhållande.
Det blir som en crash course i 70-talets Sverige om man läser dem ihop.
En till likhet är dessutom att båda två är just pladdriga, men jag har faktiskt lättare att ta pladdret i Mobergs roman. ”Maken” innehåller massa filosofi + politikdiskussioner som blir väl långrandiga idag på 2010-talet. Men jag gillar båda enormt mycket, tro inget annat.