”Det borde finnas regler” – Lina Arvidsson

Jag har skrattat och fnissat mig igenom Lina Arvidssons ”Det borde finnas regler”. Skrattat på offentlig plats, vilket jag alltid tycker känns charmigt när andra läser och gör, men jag själv? Mmja.

Jenny Jägerfeld har blurbat på framsidan, och hon säger ”sjukt rolig med en unik ton”. Jag håller med fullständigt. Historien i sig är nämligen inte så spektakulär. Mia är berättaren, och hon och hennes bästis Mirjam bor i en liten håla som är så trist, så trist. De längtar tills de gått ut nian och får börja gymnasiet i den större staden bredvid. I väntan på det försöker de fylla sina liv med något. Mirjam har sin hemliga förälskelse Per som är 40 – Mia tycker det är sjukt äckligt med en så gammal man gubbe – och Mia har… ja, Mirjam och ibland sin andra kompis, übersmartingen Karl. Det är fester, skola, oförstående föräldrar, puckade kompisar, uttråkning, eufori, kärlek. Det är ganska mycket som vanligt för en tonåring idag i Sverige, och som bok låter det väl inte så speciellt unikt. Men sen är det tonen. Lina Arvidsson får Mia att vara så exakt och hård och fantastisk i sina dräpande iakttagelser. No mercy, på just det där sättet som man egentligen bara är när man är fjorton, femton. (Tack och lov för det!)
Dialogen mellan Mia och Mirjam är lika fantastisk, alla popkulturreferenser och infall som bubblar på, och allt som ryms mellan dem.

”Det borde finnas regler” känns ungefär som Sanne Näslings ”Kapitulera omedelbart…”. Stämningen och tonen är mycket lättare och mindre mörk hos Lina Arvidsson (och mer popkultur och mindre litteratur), men jag menar det speciella. Man börjar läsa böckerna och kliver in i en viss värld. Allt i den världen hänger ihop och känns så precist och väl ihopppassat utan några skorrande meningar eller händelser.
Det är väldigt, väldigt roligt att få vara med Mia och Mirjam några timmar. Lina Arvidsson har fått till en väldigt, väldigt bra debut bok.