”Det stora huset” – Nicole Krauss

Nicole Krauss ”Det stora huset” var en av böckerna på min hyllvärmarlista. Jag kan verkligen inte fatta varför jag inte kom loss i den. Som jag skrivit om förut kan ju känslan man får av en bok påverkas en hel del av en massa saker som inte alls har med boken att göra, till exempel att man bara är lite trött. Det är djupt orättvist mot boken och om man har sinnesnärvaro nog, rekommenderar jag att man lägger ifrån sig boken (Det är inte du, det är jag) och läser den vid ett annat tillfälle. Så var det med ”Det stora huset” även om jag aldrig riktigt erkände för mig själv att jag var mer i Sims-mode än läs-mode och tyckte att boken var lite trist.

Nåväl. ”Det stora huset” är fyra berättelser som går in i varandra lite grand och där var och en berättas i två delar. Det är inte så här som jag ser på noveller och det är inte så här jag föredrar att läsa noveller, men det finns särskilt en berättelse i ”Det stora huset” som jag tycker väldigt mycket om. Johanna L skriver också om den berättelsen i sin recension. På svenska heter berättelsen (novellen) ”Sann godhet”. Om ni inte orkar klicka er till JohLs text handlar berättelsen om en man som förlorat sin fru. De hade två söner. Den ena sonen bor nära dem och har hjälpt till med det som de inte längre klarat av i sitt vardagsliv. Den andra sonen har bott i ett annat land långt borta. Berättelsen är skriven i du-form och pappan skriver till sin son trots att sonen nu alltså är hemma för sin mammas begravning (det är alltså högst oklart om sonen någonsin får läsa eller höra det som pappan skriver). Det finns en enorm kärlek mellan pappan och sonen, men pappan är verkligen urdålig på att berätta för sin son vad han känner (sonen är inte heller så bra på att berätta det). JohL jämför med Jhumpa Lahiri och den inledande novellen i ”Främmande jord” handlar om en pappa som hälsar på sin vuxna dotter sedan makan/mamman har gått bort. ”Sann godhet” påminner väldigt mycket om den novellen.Jag tänkte också en hel del på Jhumpa Lahiri när jag läste ”Det stora huset”.

En röd tråd i ”Det stora huset” är ett stort skrivbord. Märkligt nog hittar jag inte det stora skrivbordet i ”Sann godhet”? Men i alla andra noveller finns det. I den inledande berättelsen sitter en författarinna och skriver sina böcker vid skrivbordet, i en annan berättelse ger berättarens fru bort skrivbordet till en ung man som plötsligt kommer och hälsar på hemma hos dem och i den sista berättelsen är det en möbelhandlares dotter som köper skrivbordet. Skrivbordet spelar egentligen bara en stor roll i den första berättelsen, där författarinnan skriver vid det, i de övriga berättelserna är inte skrivbordets roll alls i centrum.

Jag tycker mycket om berättelserna i ”Det stora huset”. Jag uppskattar verkligen litterära figurer som inte är rakt igenom rationella, som gör ogenomtänkta saker, som åker på konferenser till Frankfurt för att de är svartsjuka på en ung man som umgås med deras hustru. Jag upplever att Nicole Krauss har ett sätt att skriva som helt skalar bort henne ur hennes text. Jag går helt in i de olika berättarpersonerna och när jag lägger ifrån mig boken är jag väldigt imponerad av Krauss. Nicole Krauss skriver inte omständligt på något vis, hennes bok är långt ifrån svårgenomtränglig, trots deras brister tycker jag väldigt mycket om de personer som hon skapar. De kommer att leva kvar hos mig under en lång tid.