”Efter mörkrets inbrott” – Haruki Murakami

Jag läste ut Haruki Murakamis ”Efter mörktets inbrott” härom helgen. Jag tyckte inte om den.

Boken handlar om två systrar. Murakami har antagit ett märkligt utanförperspektiv i sitt berättande och vänder sig liksom direkt till läsaren. Med märkligt menar jag i just det här sammanhanget ”ett sätt som inte faller mig i smaken”. Den ena systern ligger hemma i sin säng och sover. Hon har sovit en längre tid, varit helt okontaktbar. Här finns en surrealistisk förskjutning mellan verklighet och fiktion samt en teveapparat som spelar en viktig roll i den här historien. Den andra systern har inte kunnat sova alls. Hon sitter på ett nattöppet kafé och läser. Den yngre systern berättar att den äldre systern alltid varit mer utåtriktad, alltid varit den attraktiva av dem två, men när boken är slut är jag inte längre så säker på om allt är som den yngre systern, alltså hon som sitter på kaféet, berättar.

Det är historien om den yngre systern som får handlingen att gå framåt. Hon träffar en ung musiker på kaféet och genom honom besöker hon ett love hotel, där hon får hjälpa till under natten.

Min största invändning mot boken är Murakamis berättarstil. Jag har aldrig upplevt hans berättande som så långsamt som det i ”Efter mörkrets inbrott”. Jag har aldrig upplevt personerna i hans böcker som så ointressanta som systrarna i ”Efter mörkrets inbrott”. Det finns ett litet stråk av magisk realism i boken. Det tycker jag i allmänhet om, men i den här boken tycker jag inte att det heller är så intressant.

Jag brukar tycka att Murakami är en skicklig berättare, som jag läser i stora sjok, liksom slukar. Så är det inte med ”Efter mörkrets inbrott”. Där finns en nästintill klaustrofobisk känsla, den tysta natten, i väntan på att livet ska vakna igen, att ljuset ska återvända. Människor gör saker på natten, som de vanligtvis inte skulle göra på dagen. Mari, den yngsta av systrarna, möter under natten en rad människor som hon förmodligen aldrig skulle ha träffat om tidpunkten varit en annan. Men så har vi Murakamis nästan lakoniska berättande. Jag tar mig inte igenom det.

Åsikterna om ”Efter mörkrets inbrott”/”After dark” går isär här under Johanna Ls inlägg om boken. Många som verkar ha läst boken på engelska har gillat den (inte Johanna L så mycket dock). Jag har funderat lite på om min tveksamhet handlar om att det är en annan översättare till ”Efter mörkrets inbrott” (Vibeke Emond) än till mina Murakamifavoriter ”Kafka på stranden” och ”Fågeln som vrider upp världen” (Eiko Duke och Yukiko Duke). Kanske lärde jag känna Murakami i en ton och nu måste jag lära känna honom igen i en annan.