Jag vet inte om det är den engelska managern Amy Thompson man borde hurra för. Eller någon annan än så länge anonym pr-människa / varumärkesbyggare? Jag har nämligen köpt det senaste numret av Café enbart för att läsa det 12-sidiga reportaget om Swedish House Mafia, skrivet av Jan Gradvall.
Är jag ett stort fan av SHM? Nej. Tycker jag deras låtar är bra? Sådär, en del av dem. Var jag på konserterna i Friends Arena? Oh nej. Har jag sett Svenska Hollywoodfruar med Isabel Adrian? Inte en enda sekund. Gillar jag Jan Gradvall? JA! Men han skriver texter hela tiden som jag aldrig bemödar mig om att köpa.
Jag har faktiskt ingen relation alls värd namnet till SHM, men jag har ändå läst massor om konserterna, och även om några av de som var på konserterna. Och det var ett absolut måste att köpa Café. För att vara ett gäng musiker som jag knappt är engagerad i så är det ju remarkabelt, eller hur? Min enda koppling till dem är att min fd sambo höll på med samma sorts musik som de gör, jag har hört honom namedroppa Sebastion Ingrosso för hundra år sen, och jag gillar house. Men jag kan ändå inte skylla på det för jag kan väl inte lista mer än två låtar med SHM. Det är något mer och större som är fascinerande med det. Och jag tror inte jag är ensam. (Eller är det här ett Stockholmsfenomen, eftersom vi har Friends Arena här och det var så mycket ståhej med invigningen och konserterna och gud vet allt?) Efter att ha läst de 12 sidorna är jag hur som helst sugen på att se filmen ”Take One”.
Liksom varför?! Kan någon förklara? Jag kan då inte.
Jan Gradvall har fått mycket beröm för sitt reportage, att det är musikjournalistik när den är som bäst. Det kan jag inte uttala mig om för jag läser aldrig musikjournalistik. Men det var lyxigt långt, hade med små pikanta detaljer som gav nerv och personlighet. Jag uppskattade det. Helheten. De tre medlemmarna av SHM var för sig är ju inte så speciella. Känns mest som vanliga killar. Inget blixtrande. Och ändå, vill se ”Take One” någon gång.
En grej vad gäller tidningen Café bara. Jonas Cramby, har han en liten following. eller? Det känns så när man ser bylinebilden på sidan 40. Tycker alltid det är så intressant när man läser tidningar (bloggar, lyssnar på poddar, annat) man aldrig läser annars och inte har någon kunskap om. Så många interna grejer man inte fattar. Som tex varför man väljer en sån bylinebild. Den är ju inte direkt generic.
Den känns som en poäng som flyger högt över mitt huvud.
