Var allt så här utskrivet och redovisat förut? Var det så här många och korta kapitel? Eller…?
Jag är ganska skeptisk till ”Fjällgraven” av Hjorth / Rosenfeldt. Började läsa den för några veckor sen, men la undan efter 150 sidor eller så och började på en annan bok. Så brukar jag inte göra med deras alster. I helgen plockade jag upp den igen och läste klart på ett lite mer skummande sätt. Så brukar jag inte heller göra. Jag tycker deras två tidigare har varit bra deckare och jag har fallit för den jobbige Sebastian Bergman. Men i ”Fjällgraven” så stör jag mig mest på ett par olika saker.
Allt är så väldigt välredovisat att inga tolkningsmöjligheter lämnas öppna. Det blir bara tråkig skrivet på näsan-litteratur.
Det är flera olika trådar i handlingen, vilket ju är helt normalt, men i vissa partier blir det rena rama ”Springfloden”-sjukan med ett perspektiv per sida. Korthugget och mycket irriterande. Vila lite i berättelsen för guds skull.
Jag är ju van att öppna, svepas med, fnissa åt Sebastian Bergman och sen få en sjujäkla cliffhanger som avslutning. Den kommer nu också, men jag får kämpa mig dit mer än brukligt eftersom de många störningsmomenten länge överskuggar. Det är först i sista tredjedelen som jag tycker allt lyfter och tajtas till hyggligt. (Fast den här konflikten med Shibeka och hennes försvunne man? Den lyckas aldrig fånga mig och upplösningen förblir dunkel.)
Som helhet känns ”Fjällgraven” rätt mycket som ett hastverk. Det mesta krutet har lagts på att komma på en intrig och för lite på hur den ska framställas.
Men jag kommer ju att läsa nästa ändå för den där cliffhangern… shit.
1 kommentar
Du är inte ensam! Håller helt med. De rent kommersiella avsikterna är för påtagliga. Mer en flört att fånga en filmmakare än en nöjd läsare.
Kriminalhistorien är som oftast hos svenska författare tämligen ointressant, för att inte rent av säga usel i det här fallet.