Jag minns inte att veckorna innan jul brukar vara så här hektiska.
Jag har läst om att de är det. I böcker och på Facebook. Lite på Twitter. Men jag har inte upplevt det tidigare.
När jag kommer hem om kvällarna orkar jag inte göra annat än att läsa ett eller två av de mycket kort avsnitten i den senaste Lynley-deckaren. Förutom de kvällar som jag måste förbereda högläsningen genom att sätta post it-lappar på de sidor där det är någonting jag vill lyfta eller prata om (i böcker avsedda för barn alltså – jag högläser inte Elizabeth George för eleverna). Jag scrollade igenom 2012 för ett par dagar sedan, när jag letade julklappstips till vår julpodd, och insåg att den bästa boken jag läst i år, läste jag redan i våras. I höst har jag i själva verket läst väldigt lite.
Owe Wikström skriver om att ha ett husapotek med trösteböcker. Jag behöver snarare ha en första hjälpen-låda med JoK-vänliga böcker för att läsningen ska bli lite mindre måst-ig och lite mer rolig. Den första boken jag stoppar ner däri är Chimamanda Ngozi Adichies ”Det där som nästan kväver dig”. Jag tror att jag ska läsa några noveller ur den endera dagen.Jag har tänkt en hel del på den novell som är skriven i du-form i den samlingen. Jag blir allt mer förtjust i det greppet (som i ”Sång till den storm som ska komma” och ”Splitter”). Jag längtar till de dagarna då jag släpar mig ner för rulltrappan till tunnelbanan, för att kunna missa tåget och få några extra minuters lästid på perrongen. ”En lögn att lita på” är väldigt tung. Knappast lämpad att dra i väskan fram och tillbaka från jobbet. I badet blir fingrarna svarta av omslaget.
