Senaste veckornas slumpartade biblolån, det vill säga visste inte så mycket om dem innan.
Vad gäller ”En tid för mirakel” av Karen Thompson Walker måste jag revidera min föreställning om att jag inte läser fantasy. Det gör jag ju visst, titt som tätt nuförtiden. Den här romanen är en sån. Jordens rotation förändras och dygnet blir längre och längre. Först några få minuter, men efter ett par månader är det uppe i flera timmar. Och det fortsätter bara. Allt blir rubbat, ”klockan” och dygnsrytmen, solupp/nedgångar, naturen, liven.
Huvudpersonen är en elvaårig tjej i Kalifornien, och förutom naturkatastrofen fortsätter hennes liv också rymma det vanliga. Problem med kompisar, killar hon gillar, hennes föräldrars relation.
Efter biblolånet har jag läst om den och fått veta att det är Walkers debut och att den har blivit hypad och hyllad, såld till flera länder. Osv osv. Den är bättre än de svenska romanerna som hypas stenhårt, men fantastisk? Nja. Jag har lite problem med huvudpersonen, blir inte så fängslad. Inte av naturkatastrofen heller, även om det är väldigt realistiskt (jag gillar) med stegvisa små förändringar och hur detta ruckar på folks liv. Men överlag, det där sista övertygande rycket och lyftet saknas. En bra debut, men på listan över ’fantastiska romaner’ hamnar den inte.
”Parmiddag” av Josefin Ahlström blev jag ännu mer besviken på. Ett par kring 35, småbarn, villa i Bromma, karriärer inom media, livspussel och ekorrhjul. Jag älskar ju underhållningslitteratur och längtar alltid efter att läsa svensk sådan, men ”Parmiddag” har tunna gestalter, för lite gestaltning, så många klyschor i berättandet (plus konstiga resonemang av karaktärerna som känns så fel i vissa situationer), och för lite driv. Inte svaret på mina önskningar, tyvärr.
6 kommentarer
blir ändå lite nyfiken på Parmiddag. gillar att läsa om ’Sverige. Nu.’, men kanske skissar t.ex. LBaG:s Högre än alla himlar ett bättre parmiddagsporträtt
Åh, men don’t. Har inte läst Högre än.., men däremot Lyckostigen av Anna Fredriksson och den är också Sverige nu samt parmiddagar, samt bra.
Jag gillar också underhållningslitteratur, men har lite svårt för svenska relationsberättelser som den Parmiddag. Zweigbergk har för visso skrivit flera bra, men det blir för nära på nåt sätt. För mycket vardag och disknänksrealism för min smak. Tacka vet jag brittiska, amerikanska…. Samma med svenska deckare förutom några få, som Åsa Larsson. Räcker att se rapport eller aktuellt om jag vill åt vardagselände.
Det känns verkligen jättekul att jag har både Lyckostigen och Sommarhuset av Anna Fredriksson som ligger och väntar på att bli lästa. Dessutom trilogin med den inledande Högre än alla himlar. Den sistnämnda har jag hört ska vara pretentiös, något som förvisso inte behöver vara något negativt.
Läste just ut Parmiddag. Måste skriva att jag tyckte den var riktigt rolig.
Diskbänksrealismen blev kul. Så ja, läs.
/C
En tid för mirakel är nog inte fantasy utan science fiction – bra det med!