”Gilla hata horan” – Johanna Nilsson

”Gilla hata horan” är ett samarbetsprojekt mellan författaren Johanna Nilsson, organisationen Friends som jobbar mot mobbing i skolan, och Pocketförlaget.

Hata horan är en grupp som skapas på facebook efter en högstadiefest som går överstyr. I centrum står Gloria, och det är hon som är horan på grund av det hon gör med en kille, Robin. Eller tvingas göra? Robin vet att tjejer säger nej fast de menar ja, så vad klagar hon för? Det syntes att hon gillade det.  Gloria säger att så var det inte alls. Hennes kompis Jonna håller, såklart, på henne till en början.

Historien delas upp i dessa tres perspektiv, och det som driver på alltihop är vårt ständiga behov av att bli gillade, bekräftade och att ha makt. Festen spårar ut, facebookgruppen skapas och sen är allt igång. Mobbingen yttrar sig både på nätet och ansikte mot ansikte, precis som i verkligheten.
Friends har tagit fram en lärarhandledning som stöd till diskussioner i klass 8-9 och gymnasiet. Och ämnet är ju för evigt aktuellt. Tyvärr.

”Gilla hata horan” har ett snabbt tempo för att komma fram till mobbingkonflikten, sen ska den nå sin höjdpunkt (som verkligen är en höjdpunkt, inga spärrar), och sen ska man få lite förklaringar till varför de huvudinblandade betett sig som de gjort.
Helst ska boken också kunna läsas av många, så den får inte vara för lång eller för krånglig.
Istället tycker jag då att den blir för tunn och enkel. Det är skithemska saker som händer, men om vi nu ändå får vara inne i tex Robins huvud, varför inte utnyttja det mer?
Ofta vet man ju att man gör fel, men man väljer ändå att göra det pga fördelar eller makt eller vad man är ute efter. Man har nog en förklaring för sig själv även om den inte är moraliskt riktig. Just den fördjupningen hade jag velat se mycket mer av för det är väl det som kan öppna diskussioner. Att mest lägga fokus på hur mobbingen går till, behöver man verkligen läsa så här utförligt om det? Det blir många och långa facebookdiskussioner sida upp och sida ner som inte tillför så mycket.
Projektet är väldigt behjärtansvärt, men jag tycker inte att romanen, själva diskussionsunderlaget, håller riktigt.

Ett tips på en annan roman som kom ut i våras och som delvis tangerar samma ämne men inte på långa vägar driver det lika extremt är Emma Granholms ”Sjutton år och skitsnygg”. Hon diskuterar viljan att vara populär och hur och vad man gör för att nå toppen, och hon gör det på ett väldigt bra och lurigt sätt. Det är nyanserat och utvecklat och den osympatiske huvudpersonen som först bara känns skitstörig växer hela tiden och blir något mer. När man är klar med den är det med en riktig aha-känsla.