Jag gillar Carl-Johan Vallgren, både som författare och som sångare. Så när hans nya bok ”Havsmannen” kom ut var det självklart att jag ville läsa den. Men ”Havsmannen” är vid första påsyn inte en klassisk ”Vallgren-roman” men låt dig inte luras… dock kommer jag inte förklara vidare då det finns något i den som gör att jag är glad att jag inte läste baksidestexten först. Det jag tänker berätta är ändå att boken handlar om två syskon vars föräldrar inte är mycket att räkna med så de får ta hand om sig själva. Det är rätt socialrealistiskt och hemskt tidigt 80-tal. Storasyster n bevittnar en vidrig händelse där en katt blir plågad till döds av ett gäng på hennes skola och när det kommer fram så anklagar de henne för att ha golat och utpressar henne/plågar hennes lillebror. Alltså det här händer i de allra första sidorna i boken, vilket fick mig nästan att inte vilja läsa vidare, men då jag skulle diskutera boken i Malous soffa dagen efter hade jag inget val. Och glad är jag så klart för det då boken verkligen är mycket läsvärd och jag rekommenderar den varm. Den kunde dock ha haft som underrubrik ”En liten bok om plågeri”… men det är också en bok om syskonkärlek och att våga stå upp för sig själv.
”Havsmannen” – Carl-Johan Vallgren
Föregående inlägg
7 kommentarer
[…] Nytt på : ”Havsmannen” – Carl-Johan Vallgren […]
ville helst inte heller läsa vidare vid kattscenen. men min man som läst den innan mig rådde mig att fortsätta. jag hoppade således över det allra värsta och läste vidare. väldigt glad för det! en riktig bladvändare, och jag är hemskt förtjust i vallgrens språk – så jäkla klart och tydligt och ändå poetiskt på något vis.
Har inte läst samtliga Vallgren men de jag läst har varit ganska olika. Hur definierar du en klassisk Vallgren? Och hur skiljer sig denna från den klassiska Vallgren?
Läser alla Vallgrens böcker. Gillar språket och tempot. Tror inte jag blir besviken denna gången heller.
Har precis börjat, och hoppas att det blir bättre. Tyckte mycket om Kunzelman&Kunzelman. Mindre om Rubashov. Har aldrig läst ’den vinunderliga…’
Måste säga att jag har inte mycket övers för ’fantasy’ inslag. Jag tycker att de förstår romanen. Därimot de socialrealistiska delar som beskriver syskonens situation är riktig ruggiga och jävligt bra.
Håller med Dario. Kunde gärna vara utan havsmannen i Havsmannen, det räckte så bra med den realistiska berättelsen.
Detsamma tycker jag om Oceanen vid vägens slut av Gaiman. En bra historia som förstörs av fantasyinslag.